FREDRIK SCHEIKE

I had almost forgotten how beautiful this song is. Almost.

Ehrm, bara för att vara övertydlig. http://vanbloggers.blogspot.com är alltså adressen till vår GEMENSAMMA blogg som vi uppdaterar oftare än vad jag uppdaterar min personliga. Så för att hänga med på hela resan, spana in och lägg till i favoriter!

Shit, det här är ganska stort alltså. Jag menar, jag bor i en helt annan stad, en helt annan världsdel och rör mig i en helt annan kultur. Staden Vancouver är riktigt stor och det är faktiskt ingen lögn att det känns större än London, trots att så inte är fallet. Antar att det är alla extremt stora byggnader och extremt höga höghus - och säkert också eftersom att allt är så fyrkantigt och opersonligt. Samtidigt är det otroligt lätt att hitta och alla människor är helt underbart snälla och hjälpsamma. Så vad har hänt? En vecka har fortlöpt och vi har hunnit med helt galet mycket. Vi har i princip allt som behövs, det enda vi behöver är ett part-time jobb som gör att vi kan försörja oss fram tills dess att vi åker till Whistler och jobbar! Allt går fan betydligt bättre och smidigare än vad jag nånsin skulle ha vågat tro. Men vi är ju tre jäkligt driftiga killar som tar tag och löser det vi behöver lösa och lämnar det som löser sig automatiskt att lösa sig automatiskt. Jag och Oskar har f...

K A O S

Spännande. Idag har vi faktiskt hunnit med allt som jag tänkt, nästan. Nästan hela mitt liv befinner sig för tillfället i en - eller två - boxar à 8m^3. Det känns lite overkligt att se hela sitt liv i lådor och påsar. Samtidigt så känns det så rätt, så värdefullt att veta att allt som jag äger inte äger mig. Jag har väldigt mycket prylar, men inget som inte får plats i en-två boxar. Det känns skönt att se det packat och veta att man nu är fri att göra vad man vill. Lägenheten ekade så tomt så tomt så det kändes som att ge ett stort långfinger till allt vad det materialistiska heter. Jag är kvitt det första och största stressmomentet, hur underbart är inte det?

Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig. Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy. Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever. Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen. Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än v...