FREDRIK SCHEIKE

(ENFP-A) Jag har alldeles för många idéer till historier i huvudet som jag vill skriva. Och alldeles för lite tid! Hjälp! Jag har aldrig haft så mycket på samma gång! Vare sig studie- eller arbetsbörda, eller så många idéer som bara vill ut. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Jag är 18, nyss fyllda, och rätt naiv och ditintills rätt så oskyldig Jag är 18 och bosatt i ett annat land med ett annat språk och en annan kultur. Jag är 18 och i en handvändning vet jag inte längre om jag överlever tills dess att jag fyller 19.

Shakespeare skrev en gång, "Seek happy nights to happy days" i sin tragiromantiska Romeo och Julia och det är ett fantastiskt uttryck för kärlek ska fungera. Hur den ska vara, både lyckliga nätter och lyckliga dagar. Sen att Romeo och Julia slutar i total tragik, ja det kanske vi inte ska gå in på i detalj här, men ändå.

Häromdagen så kraschade ju min externa hårddisk med alla mina gamla filer och jag har ältat, ältat och grämt mig över hur jag ska göra. Om det finns något jag kan göra. Vänner och bekanta har kommit med mängder med råd på Facebook och jag kan nu, mer eller mindre, presentera en lösning.

Att prata om döden. Ja, det gör vi väl egentligen på ett plan kanske allt för ofta, och på ett annat, allt för lite. När den är nära förstående, så är den allt och när den är långt borta då skjuter vi den så långt ifrån oss att vi tror att allt och alla är odödliga. Det är jobbigt att prata om och det är inte ett upplyftande ämne, men det enda som är säkert, som Franklin sa, är död och skatter.

Ja, nu är det tungrott. Riktigt tungrott, och samtidigt uppgivet. Inte alls lika glada miner som jag här har på ett av få kort jag lyckades spara. Hårddisken kraschade och det känns som om Timbuktu  haft ett finger med i spelet.

Ett av de stora problemen jag har här i livet är att jag är riktigt dålig på att avsluta saker och ting. När jag säger riktigt dålig, så menar jag verkligen riktigt dålig. Jag kan börja 100 projekt samtidigt med lika mycket entusiasm och passion för allihop, men när det kommer till ett genomförande och ett avslut, då är jag som bortblåst. Kontinuiteten har blivit en last och jag en kunnig kapare av densamme.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.

Jag vet inte knappt längre vem jag är. Jag spelar hundra roller om dagen och jag har trippar av nostalgi som tar mig tillbaka till alla delar av mitt liv. Jag ser mig i situationer som jag aldrig trott att jag skulle göra och ibland känns det som om jag är fast i min egen fantasi, fast i mina egna minnen eller en glorifierad version av dem. Jag kan känna dofter, jag kan känna smaker och jag ser konturer, färger och ljus, precis rätt framför mig, som om jag aldrig varit någon annanstans. Minnet av en tågstation, glädjen i en bussresa, smaken av en kopp kaffe eller en bulla, lukten av ett rum eller en vän.

Lördag brukar komma efter fredag, även i Coronatider och även om stugfebern gör sig påmind. Dagarna går , vädret kommer och går, och snart är det morgon, eller natt igen. Livet bakom lyckta dörrar gör att man långsamt kanske tappar greppet, om man inte klamrar sig fast vid sina sinnens fulla bruk.

Gatorna är fullständigt tomma, till och med planscherna har tagit Coronapaus. Reklamen som sitter kvar för de lokala evenemangen är sedan länge gamla. Det är som om tiden stannat.

(Plasthandskar överallt, plasthandskar.) Vi är de välsignade. Vi är de lyckliga. Vi är de förskonade och de tursamma. Nej, jag ironiserar inte över Corona, jag är ärlig. Vi som nu sitter i karantän har hus, har el och vatten och tillräckligt mycket för att kunnas klassas som rika i vilken annan del av världen som helst.

Så fort jag stängt bildörren nås jag av insikten att jag måste kippa efter den anda jag hållit från grinden till bilen. Som om luften i sig skulle kunna skada mig. Som om ljuset från den flyktiga solen, nu när vädret vänt, blivit min fiende. Nämnde jag att pandemipaniken sätter sig även under den mest hårdhudades skinn?

So what happens when we lose track of who we are? What's our true identity, where is our true self anchored and how does it all tie into creativity? In the assumption of various characters that we play during our everyday life we tend to reflect parts of us that correspond to the certain prerequisite of that part. Meaning, we choose in which moments, which parts of us, we deem appropriate to share with the world. It's not appropriate to go to a business meeting in slacks and call your boss a loser, it's not appropriate to do this, say that and the other. It's the fragmented way that's the societal way. But when and where do niceties, politeness, manners and the will to be appropriate end and where is there a room to explore who we, under all the layers that we've accumulated, really are? It's all just a bunch of semi-philosophical thoughts running around my head, because lately I've been feeling shattered. Shattered into small, not to say ti...

Alltså nu när jag haft lite tid att smälta vad som egentligen hände på festen förra Onsdagen så kan man väldigt oenkelt beskriva min sinnesstämning som likgiltigt asförbannad. För alla som inte vet så fick jag ligga och ta emot stört mycket stryk av någon som jag betraktat som en vän. Eftersom jag tydligen felbehandlat henne såförtjänade jag att ta emot århundradets största bajsmacka toppad med riktigt sur galla.. Kul liv. Jag vill bara hävda att jag inte upplever att jag gjort nått fel, jag har bara varit ärlig och sagt allt från början till start. Men jag är uppenbarligen inte bara svår, jag är tydligen ett oärligt, lösaktigt, likgiltigt as och svin. Spännande vad folk vet om mig i ryktessvängen. Sjukt spännande, för sist jag kollade så har jag nog aldrig varit svår, eller? Jag fick en halvdålig ursäkt dessutom. Fylla, absolut - men jag förtjänade allt, trots att personen enligt denne själv överreagerade; för som jag har behandlat denne - så får man inte göra mot sina vänner. Mae, me...

Mina panikångestattacker kommer allt mer ofta och jag tycker det börjar bli en faslig variation i utförandet av dem. Det är dock ingen variation som förnöjer utan tvärtom. Arsel.

Jag känner mig fortfarande lite skamsen och lite som ett svin i och med gårdagskvällen - blev en väldans massa strul fram och tillbaka med skjuts och hämtning och mat hit och dit. Det gjorde inte folk mer glada att vi sen avbokade och ställde in allt ihop. Nae, usch och fy för dålig kommunikation - jag hatar att det ska behöva bli att man sårar folk på det där sättet. Återigen, förlåt - det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär ifrån början! Skyller inte på någon annan än på mig själv för allt strul. Jag lovar att jag ska försöka gottgöra det bäst jag kan.

Jag satt igår och gick igenom massa gamla papper rörande min far och hela hans liv som min Farfar sammanställt någon gång. Det fanns hinkvis med papper i den här kartongen, bortåt en sex-sju pärmar och en låda med lite allmänt. Det började lugnt med div. små roliga lappar som "Jag har gåt o baj sat. Kram Ulf" ifrån barndomen och jag hittade alltifrån kvitton på barnsängar till försäkringspapper. Verkligen allt möjligt. Och eftersom jag inte kan behålla det och inte vet vad annat göra av det så slängde jag naturligtvis det mesta, smärtsamt som det på ett plan var. Jag minns att jag tänkte, "nu blir du begravd för mig ". Men värre skulle det bli. När jag kom till den sista pärmen var jag tvungen att avbryta p.g.a. alla känslor som bara kom över mig. Jag hade hamnat på pärmen som rörde min fars begravning - alla kondoleansbrev och kort och liknande. Jag läste några stycken men hoppade över det mesta. Men ett brev grep mig, det som en vän till mamma och far skrivit nere...

Punktpunktfrågetecken. Hej jag heter Fredrik och jag är 19 och nånting. Jag bor bredvid en alkoholist, mitt emot en kriminell knarkare som är yngre än jag själv, tillsammans med min mor som förlorade sin make innan jag föddes. Jag har således aldrig träffat min pappa och har aldrig haft någon annan. Min farmor dog när jag var tre, min mamma gick i samtal länge och jag hade samma återkommande mardrömmar varje natt tills dess att jag var 7. Jag skriver texter, essäer och dikter för att få ur mig ilska då jag är oförmögen att komma i kontakt med vissa delar av mitt känslospektrum. Jag är en trasig individ från ett relativt trasig familj. Min Mormor och min Farfar har alltid stått mig mycket nära och för bra precis tre veckor sen dog min Farfar. Jag har alltid haft lika svårt att prata om mina känslor som jag upplever att människor runt omkring har att lyssna. Många gånger har jag känt mig lika ensam i gemenskapen med mina vänner som om jag faktiskt skulle ha varit själv. Att påstå att jag...

I mitten av natten sitter jag och våndas över ingenting. Det är inte ångest, jag tänker inte sitta och bli emo - men ja, jag våndas över ingenting. Njaa ingenting är det inte riktigt heller. Min älskade Farfar ligger på sjukhus med hjärtfel, jag känner mig borttappad och trots en mycket trevlig kväll så har jag av någon anledning hela tiden känt mig en aning avskärmad. Löjligt va? Eller ja, att jag våndas, eller rättare sagt oroar mig över någon som står mig nära är kanske inte så konstigt. 20 år har vi snart delat fram och tillbaka och att denne någon plötsligt skulle kunna ryckas ifrån mig känns både surreelt och främmande.