FREDRIK SCHEIKE

En god konversation med en god vän kan vara omvälvande, uppfriskande och omskakande och allt på samma gång. Och precis så var det igår när jag pratade med en av mina äldsta vänner som jag tyvärr inte pratar med allt för ofta längre, det blir helt enkelt så när livet ibland kommer emellan och distanserna gör att man inte lika lätt bara kan glida över på en kaffe.

Att vara egenföretagare, att satsa på sig själv, att satsa på sin drömmar och rakt ut säga att du är beredd på att ta smällarna med det goda och det goda med onda. I Spanien kallas det att vara autónomo, eller ja, självgående, och det är precis en sådan typ av "anställningsform" jag jobbat under de senaste fyra åren, och nu också har lärt mig att hata.

Så glad att äntligen kunna få presentera min nya diktsamling som jag jobbat på, alldeles lagom länge! Köp den här uppe i widgetshoppen , och lämna gärna kommentarer! Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

(Ensam i regnet på en av byns, normalt sett, mest trafikerade gator.) Corona och Covid-19. Vilken krönika detta blev. Skulle inte detta bara ha varit ett tidsfördriv i förbipasserande? Skulle inte det här ha blåst över nu? Vet jag ens hur länge vi har varit inne? Solen går upp och månen ner, och viceversa, så det måste ju betyda att dagarna har sin stilla gång.

(Tobaksaffären ligger runt hörnet på bilden, men hela torget är täckt av folk som har ett eget kösystem med minst två meter mellan varandra.) VARNING: Följande inlägg är en sociopolitisk reflektion kring Corona, Covid-19, #quedateencasa och kan väcka anstöt. Bra. Blir du provocerad har jag fått dig att tänka, och det är verkligen inget att vara rädd för. Tror du att just Du har lätt att blockera dig i gamla tankemönster och bli defensiv och känslomässigt sårad, läs ännu hellre vidare och begrunda just vilka mönster du skulle behöva bryta för att inte låta som en skiva på repeat. Kom nu inte och säg att jag inte varnat dig.

(Nästa stopp, ditt paradis!) I den gamla klassikern "Monopol" är det politiska mottot "Förströelse!", folket och massorna ska underhållas för att undanhållas de verkliga motiven bakom kampanjen. När nu annonsen om det lovade paradiset sätts upp i Coronatider, är det inte svårt att dra paralleller.

Hur kan det gå så himla fort? Allvarligt talat, det känns som om det var nyss det var nyårsskiftet 18/19 och i mitt lilla liv var jag fortfarande 30 och hade ett helt år på mig att styra upp mitt liv, igen. Kanske är det just för att tiden går så fort som jag detta årsskifte, för första gången i mitt liv, faktiskt avlägger en del nyårslöften.

(Expired Tudor film shot at 100 with my Canon F1, soon featured on my  IG )

(Shot on an expired Kodak Ektar 1600 with my Canon F1 100mm seen on my IG )

(Expired Kodak EKTAR1600 featured on my IG.) Fredrik Scheike IG / Twitter:  @fscheike //  fb.com/FredrikScheikeActor

("Gestalt", appearing on my IG .)

(As seen on my IG, shot with my Canon F1 using a 19mm f/3.5 ultra wideangle lens)  

(Analog self-portrait, triple-exposed by accident, featured by indisposableconcept.com )

I just can't keep quiet. Recently here in Spain, the Goyas (which are basically Spain's equivalent to the Oscar's) were celebrated with glamour, elegance and supposedly the best of what the seventh art has to offer in Spain. As is normal, there was also an honorary statue being given in honor of the life-long achievements of a certain actress, Ana Belén. I've never seen her work nor have I followed her career so I can't vouch for her in terms of her interpretations. She proceeded to read her very well written acceptance speech, which at moments might have been a little awkward to hear for the mostly male dominated industry, in where she elegantly and eloquently expressed her gratitude. She also expressed the importance of professionalism, studies and how important it is for any actor or actress to keep looking for new experiences, new masters and to never stop evolving and developing. But; ay, there's the rub, to steal a phrase from the best. A...

Back when I was living in New York, I had one of the best teachers one could ever have. Upon leaving his advanced class to go live in Los Angeles we were in class doing "Spoon River Anthology"-poems. One of the most beautiful experiences I've ever had of poetry. With the technique he was teaching, the poems jumped off the page and became alive. His favorite, which I was honored to be given the incredibly hard task of performing, was titled Fiddler Jones . Yesterday before starting rehearsal of our new play that we're premiering at the end of the month, good ol' Fiddler popped into my brain, but I could only remember parts of it, so I had to look it up. I will learn it once more, because this is a piece I want to keep at heart, always: The earth keeps some vibration going There in your heart, and that is you. And if the people find you can fiddle, Why, fiddle you must, for all your life. What do you see, a harvest of clover? Or a meadow to walk through to the...

Hola, olé and all that good stuff! I recently stumbled upon an old video that I had privately shared on YouTube, from one of our performances in class and decided to have a look, and a think. The scene itself was pretty well executed and I could really see that I enjoyed acting in it. It's definitely one of my favorite plays "Angels in America" and the writing is so powerful that the words literally crawl from the page, begging to be acted. But what really stood out to me is that we must never stop learning. As actors obviously, but as humans as well. If we stop to be curious about the world and stop wanting to learn more about all the wonderful things in it, we might as well just lie down and die. If we believe that our brain is finite and we put limits on ourselves, we bind ourselves to being content with the life we have. And I'm not saying be miserable, I'm saying strive and be hungry. What you have is beautiful, a beautiful opportunity to le...

När saker man vill prata om med människor man vill ska veta och inga ord kommer ut. Du vet vad jag menar va? När man vet att det som skulle sägas har en chans att förändra allt, i princip vända upp och ner på hela världen. Men man kvävs och allt det som kommer ut är en suck och ett ryck på axlarna. Att stålsätta sig. Vad är det man är rädd för? Kan man inte bara se över muren eller i alla fall försöka klättra upp på den så att man kanske kan ta sig över? Ta tjuren vid hornen och få den iskalla vinden i ansiktet? Hur kul är det att sitta i lä bakom en mur resten av sitt liv? Det finns väl ett skäl till att man säger, respektive, inte säger det man gör. Man gör bara något om något annat gör en. Där är skådespelarens mantra. Men det är nog ett bra mantra att faktiskt ta med sig ut i livet också, jag tror det. Jag tror att det handlar om att man lär sig allt vad mänskliga relationer handlar om. Jag tror det är det viktigaste när det kommer till skådespeleri och SEN kan vi börja prata om at...

Det känns lite vemodigt, ärligt talat, men samtidigt lite bra. Att få ha varit i Bjursås sista gången för den här gången och få hämta saker som betyder mycket för mig, som är kopplade till minnen och som jag kan skapa nya minnen runt ikring. Jag ska inte ljuga, för det har inte varit lätt hela helgen, men med fantastiskt stöd av Mor och O och J så har det gått över förväntan. Att få sitta och snacka strunt, att kunna ta en pilsner och skratta medan solen långsamt går ner över bryggan - det är vackert. Det är kärlek, respekt, ömhet och omtanke om både det som har varit och det som är. Jag är så otroligt tacksam för allt det jag får vara med om - motgångar och medgångar, för allt gör det mig till den jag är idag - och jag vill inte vara någon annan, hur mycket folk än försöker ändra på mig. Älska mer, varje dag! Kärlek