FREDRIK SCHEIKE

Vad är kärlek? Hur definierar du kärlek och vad är en kärleksfull relation? Vad är det att vara kär och att göra rätt i kärlekens tecken? Jag har ju uppenbarligen klampat i klaveret ett antal gånger. Mycket för egen maskin och för missförstånd, inkommunikation och brister i min personlighet. Men jag kan inte hela tiden och alltid skylla på mig själv, eller?

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Shakespeare skrev en gång, "Seek happy nights to happy days" i sin tragiromantiska Romeo och Julia och det är ett fantastiskt uttryck för kärlek ska fungera. Hur den ska vara, både lyckliga nätter och lyckliga dagar. Sen att Romeo och Julia slutar i total tragik, ja det kanske vi inte ska gå in på i detalj här, men ändå.

Okej, nu har det varit otroligt tungrott på sistone på det personliga planet. Jag har inte hunnit med särskilt mycket alls och allt runtikring har påverkat min förmåga på jobbet och självklart i största allmänhet mitt humör. Jag tänkte därför att jag byter spår helt och försöker hitta ljusglimtar, få, små men kanske växer dem, i vardagen.

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärke, sjöng bandet Kent för vad som nu måste vara hundra år sedan. Ungefär lika längesen som jag fick ett brev som inte var en räkning, en bot eller ett krav på återbetalning. Men precis som Trissreklamen säger, plötsligt händer det. 

Att vara egenföretagare, att satsa på sig själv, att satsa på sin drömmar och rakt ut säga att du är beredd på att ta smällarna med det goda och det goda med onda. I Spanien kallas det att vara autónomo, eller ja, självgående, och det är precis en sådan typ av "anställningsform" jag jobbat under de senaste fyra åren, och nu också har lärt mig att hata.

Jag har lite snöat in på tankarna i Vancouver och hela det året som mina två vänner och jag faktiskt bodde där. Jag hittar bilder i minnet och inte bara på sociala medier, och jag kan känna brisen som drar in dimman över Stanley Park, doften av vår lägenhet, stressen på restaurangen och lyckan varje gång som lönechecken, den veritabla checken, kom.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.

Ibland behöver man helt enkelt bara börja, utan att veta var det ska sluta. Ibland behöver man bara sluta, utan att veta var det hela började. Ibland är man helt enkelt så pass rådvill att man knappt vet vad som är vad och man måste bestämma sig för vad som egentligen är vad.

Jag var återigen liten. Jag minns det så starkt, så klart och så otroligt närvarande. Jag kan inte ha varit mer än 4 max 5 år. Rätta mig gärna om jag har fel, mor. Eller kanske att jag var 7 och nyss börjat ettan, med ett abstrakt tänkande och ett språkbruk som redan då gjorde att jag studerade femmornas svenska. Oavsett ålder så var det en sak som var klar, jag var nästintill allergisk. Och detta mot en mening.

Måndag igen. Helgdag igen. Vad är det för skillnad på en röd och vanlig dag, när butikerna och alla samhällsnyttiga tjänster som får vara öppna ändå alltid stänger vid 12:30? Har någon ens märkt att påsken kommit och gått mer än på de färggranna girlangerna, godisaskarna och chokladkaninerna i mataffären?

(Ensam i regnet på en av byns, normalt sett, mest trafikerade gator.) Corona och Covid-19. Vilken krönika detta blev. Skulle inte detta bara ha varit ett tidsfördriv i förbipasserande? Skulle inte det här ha blåst över nu? Vet jag ens hur länge vi har varit inne? Solen går upp och månen ner, och viceversa, så det måste ju betyda att dagarna har sin stilla gång.

(Inte mitt foto.) Metron i Madrid är sig lik tydligen, folk tränger sig, ska till jobbet, blir ännu trängre då det går färre tåg. Plattformarna är överfulla, och en tickande virusbomb. Rena rama Coronaparadiset. Men vad gör man inte då pengar ska in, har räkningar att betala, hyra, hypotekslån?

Det kanske inte syns så bra, men det är det här vårt samhälle nu har blivit. Folk gömmer sig, med mörka kläder, i hörn och längs med väggar, precis som när man tjuvrökte som liten och skulle gömma sig för mamma eller pappa, för att få ta en nypa frisk luft och fly från sin egen ångest. Alla bilder jag har tagit utomhus, är för övrigt fullt legitima då jag får vara ute och röra mig med min hund i ungefär fem minuter åt gången.

Vilken helg.. I Fredags skedde det helt otänkbara i Stockholm, en terroristattack mitt på blanka dagen, mitt i centrum, med den mirakulöst låga dödssiffran på 4 människor. Ett angrepp på Sverige, ett angrepp på frihet och ett angrepp på vad vi står för. Det hade varit så lätt att med hat och rädsla svara på ett sådant angrepp, framför allt alla de som var i närheten av attentatsplatsen och de anhöriga till offren. Istället svarar Stockholm och Sverige med vad? Kärlek och öppenhet. Medmänsklighet och omtanke. Godhet, generositet och empati. Helt enkelt, det enda sättet att faktiskt avväpna terrorn och att besegra den. Om vi inte är rädda och om vi fortsätter att leva precis som vi lever, fast ännu mera kärleksfullt så kan terrorism och fanatism aldrig rota sig. Jag är så stolt att jag spricker över hashtaggen som spred sig som en löpeld #openstockholm. Jag är så stolt över mina vänner som öppnade upp sina lägenheter och erbjöd stöd, kärlek, mat eller bara en kram. Samtidigt är ...

The last few days, well, the last two weeks have been a little turbulent to say the least. I've not found a real place for myself to sit down and just be, take time for me, process and actually write things down the way that I would like. Well, I haven't taken or I haven't had. The wording doesn't really matter. I've essentially had to much on my mind in order to let my mind wander to the place from which I usually create. I was sick with a complete loss of voice, which made me sound more terrible than Frankenstein's monster and made it more painful to speak than if you had razorblades in your throat. And just a few days ago my uncle finally died. I say finally, which makes it sound kind of terrible, but I mean it in the most loving, caring and remembering way possible. I haven't been able to find any words and it's been really difficult for me to express myself and my feelings. I can normally find them with ease, but this has been a mind numbing exper...

Alltså nu när jag haft lite tid att smälta vad som egentligen hände på festen förra Onsdagen så kan man väldigt oenkelt beskriva min sinnesstämning som likgiltigt asförbannad. För alla som inte vet så fick jag ligga och ta emot stört mycket stryk av någon som jag betraktat som en vän. Eftersom jag tydligen felbehandlat henne såförtjänade jag att ta emot århundradets största bajsmacka toppad med riktigt sur galla.. Kul liv. Jag vill bara hävda att jag inte upplever att jag gjort nått fel, jag har bara varit ärlig och sagt allt från början till start. Men jag är uppenbarligen inte bara svår, jag är tydligen ett oärligt, lösaktigt, likgiltigt as och svin. Spännande vad folk vet om mig i ryktessvängen. Sjukt spännande, för sist jag kollade så har jag nog aldrig varit svår, eller? Jag fick en halvdålig ursäkt dessutom. Fylla, absolut - men jag förtjänade allt, trots att personen enligt denne själv överreagerade; för som jag har behandlat denne - så får man inte göra mot sina vänner. Mae, me...

Idag hade jag min första panikångest-attack på mycket - MYCKET länge. Det var även av de starkaste attackerna jag någonsin haft och det kom lika plötsligt som häftigt som oväntat. Appropå korv, bokstavligt talat, då vi stod och grillade vid Lillsjön så sög det tag i mig. Ångest, yrsel, illamående, bensvaghet och obalans. Allt kom samtidigt. En känsla av stress i den harmoniska stämning vi hade skapat kring elden. En känsla av overklighet som bara sköljde över mig och överrumplade mig så till den grad att jag var tvungen att sätta mig ner för att inte spy. Det varade i cirka två minuter och det är två minuter av mitt liv som jag gärna aldrig återupplever. Jag kände mig instängd, trängd - fientligt inställd till alla där. Jag ville skada någon, jag ville verkligen inte vara där och mina tarmar vred sig likt en daggmask i ökensolen. Att panikångest är nått som kommer och går men som hela tiden finns hos en är ett faktum som jag accepterat. Att jag ska ha drabbats är väl mer naturligt än v...

Dagens, nej nej nej, veckans, nej nej nej, månadens, nej nej nej, ÅRETS kraftansträngning har jag precis stått för. Gah! Jag har sällan känt mig så duktig och äcklad på samma gång, det var något av det vidrigaste jag gjort men jag är glad att det är över och att det blev så bra som det blev! Vad är det då jag har gjort? Jag har rensat avloppet i handfatet... Det har inte blivit gjort på jag vet inte hur många år.. Vad fanns där? Nej det tänker jag inte ens bry mig om att äckla er med - men i ett hushåll på mellan 6-8 personer, där folk rakar sig, kammar sig, röker och gör andra saker i ett handfat kan ni i alla fall, kanske, föreställa er en BRÅKDEL av vad det är jag har gått igenom! Nu väntar dusch, snickers och en god middag - för det förtjänar jag efter att ha stått och äcklats med det där i drygt 1,5h.... Fred på jorden och kärlek överallt!

Jag vill inte se mig i spegeln, jag vill inte synas på några kort - jag vill gräva ner mig under täcket och bara vänta tills världen är bättre än vad den för tillfället är. Feber som har varit uppe över 40. Migrän i två dagar. Magsjuka som gör att jag inte kan äta. Räserbajs. Muskel- och ledvärk. Panikångestattacker. Försökt inte ens föreställa dig hur jag ser ut, för det är ungefär 10 gånger värre. Det värsta med alltihopa? Att jag checkar ut från mitt förra rum för att byta, och får inte tillträde till det nya rummet innan 14:00. Just, shoot me? Fred på jorden och kärlek på avstånd