FREDRIK SCHEIKE

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Väsensskilda. Är det så vi är? Män och kvinnor. Ja, på en binär skala alltså - så mörda mig. Män är från Mars och kvinnor från Venus? Jag vet inte, jag har inte läst kultklassikern, eller kult och kult, men klassikern i alla fall men bara titeln får en att tänka till. Och frågan som ligger till grund för allt är ju ändå på något sätt byggt i kärlek. Hur kan vi bygga förståelse mellan två personer som till synes verkar vara helt olika? Enkelt, kanske, men svaret måste väl ändå vara; genom att se till det mänskliga.

(Inte mitt barn.) Igår hade jag ett relativt långt och förtroligt samtal, vi pratade inte om allt men ändå, med gammelmormor i bilen på väg till det andra firandet av fredagens födelsedag. Vi pratade om hur svårt det är att vara förälder, hur lätt det är att bara rusa iväg och försöka tillfredsställa och hur svårt det är att faktiskt sätta gränser. Två generationer ifrån, totalt andra levnadsförhållanden och uppväxtförhållanden, men ändå rörande överens om föräldrarollen. Och här är vi nu, dagen efter, och har en dispyt på hand om just det.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

Det var faktiskt inte längesen jag skrev på bloggen, jag skrev faktiskt här senast igår och jag hann en bra bit. Faktiskt riktigt långt och blev mer eller mindre nöjd med inledningen, men det var längesen jag faktiskt publicerade.

Det blev ett långvarigt och väldigt intensivt uppehåll ifrån det här med att "blogga på heltid". Det har varit så himla mycket som hänt på extremt kort tid och jag har inte haft tid, ork eller lust att hinna med att delge allt. Förrän nu. 

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla  mina  inlägg  om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

Apropå Oscarsgalan och förra året där Chris Rock motvilligt blev en av huvudpersonerna så såg jag just ett klipp av honom som jag faktiskt riktigt inspirerades av. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta relationsråd från en skrikig komiker, men det låg så mycket sanning i det han sa att jag för alltid lagt det på minnet.

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont , men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.

Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen och jag vet just nu inte direkt varför. Eller jo, jag ska inte lura mig själv eller någon annan för den delen, jag vet precis varför jag har gråten i halsen. Det är precis som när man säger till någon, jag är inte ledsen för att brista ut i tårar sekunden efter. Man vet, det bara är så att vi kanske inte vill erkänna allt för oss själva.

Kärlek och relationer, framför allt relationer, är det allt vi har? I filosofin och framför allt inom metafysiken pratas det om kausala samband, orsak och verkan, och vad påverkar oss mer än de relationer som vi etablerar, med vänner, med bekanta, med våra partners och våra föräldrar? Och likadant, avsaknaden av dessa påverkar väl oss också?

Hur mår du?

Vi hittar alla överlevnadsstrategier. Vi hittar alla sätt att ta oss och hanka oss fram i vardagen och göra det bästa av situationen. Har du slutat läsa nyheter? Stänger du av allt som har med Covid-19/Corona att göra? Förlöjligar du den ena eller andra sidan? Eller hamnar du, som en annan, i mähäland?

Jag halkar efter, jag vet det, jag är inte ens i närheten av att komma ikapp. Jag sätter en onödig stress på mig själv, men jag vill dokumentera hela tiden som, på grund av Coronan och Covid-19, vi "sitter inne". Även om det just nu ljusnat lite i tunneln, då vi faktiskt får känna både sol, vind och vatten.

Långfredag. Det var det förra veckan, men tro inte att den här fredagen känns kortare för det. Det är så otroligt lätt att bli nostalgisk, tänka på allt man missar och allt man haft och nu inte har. Att tänka att förra året vid den här tiden så hade vi precis flyttat in i vårt nya, nu högt lovade och prisade, hem, och för drygt fyra år sedan vid den här tiden så hängde vi på stranden, utan ett bekymmer i världen.

(Ensam i regnet på en av byns, normalt sett, mest trafikerade gator.) Corona och Covid-19. Vilken krönika detta blev. Skulle inte detta bara ha varit ett tidsfördriv i förbipasserande? Skulle inte det här ha blåst över nu? Vet jag ens hur länge vi har varit inne? Solen går upp och månen ner, och viceversa, så det måste ju betyda att dagarna har sin stilla gång.

Det här med att skriva mer frekvent är faktiskt riktigt roligt, och riktigt nyttig träning. Sist jag skrev så här frekvent var 2013 , i en rad inlägg från Los Angeles . Även om det mesta just nu är Corona, Covid-19 eller karantänrelaterat, så hoppas jag ändå att det finns något mervärde i det jag skriver, även för andra.

Skinnjackan hade åkt på, mest av slentrian, det var ju ändå November och det borde vara tillräckligt kallt för att behöva skydda sig. Att temperaturen så där tidigt på morgonen ändå stod på behagliga, onaturliga, 15 grader enligt telefonen var något han inte alls noterat. Månen var rund och kall och gatan badade i det orange-gula skenet från gatlyktorna, neonskyltarna och en och annan förbipasserande morgonpigg buss. Det luktade fortfarande gårdagskvällen, den desperata jakten one-night-stands och sönderrivna soppåsar som någon uppenbarligen försökt hitta föda i. Hund eller människa, det är svårt att ha en uppfattning om när morgonkaffet fortfarande ekade med sin frånvaro. Säkert är att han själv kände sig mer som hund än människa denna morgon och skulle ha rivit upp både ett och annat om löftet av en nybryggd espresso kunde infrias.

The last few days, well, the last two weeks have been a little turbulent to say the least. I've not found a real place for myself to sit down and just be, take time for me, process and actually write things down the way that I would like. Well, I haven't taken or I haven't had. The wording doesn't really matter. I've essentially had to much on my mind in order to let my mind wander to the place from which I usually create. I was sick with a complete loss of voice, which made me sound more terrible than Frankenstein's monster and made it more painful to speak than if you had razorblades in your throat. And just a few days ago my uncle finally died. I say finally, which makes it sound kind of terrible, but I mean it in the most loving, caring and remembering way possible. I haven't been able to find any words and it's been really difficult for me to express myself and my feelings. I can normally find them with ease, but this has been a mind numbing exper...