Slentrian
Skinnjackan hade åkt på, mest av slentrian, det var ju ändå November och det borde vara tillräckligt kallt för att behöva skydda sig. Att temperaturen så där tidigt på morgonen ändå stod på behagliga, onaturliga, 15 grader enligt telefonen var något han inte alls noterat.
Månen var rund och kall och gatan badade i det orange-gula skenet från gatlyktorna, neonskyltarna och en och annan förbipasserande morgonpigg buss. Det luktade fortfarande gårdagskvällen, den desperata jakten one-night-stands och sönderrivna soppåsar som någon uppenbarligen försökt hitta föda i. Hund eller människa, det är svårt att ha en uppfattning om när morgonkaffet fortfarande ekade med sin frånvaro. Säkert är att han själv kände sig mer som hund än människa denna morgon och skulle ha rivit upp både ett och annat om löftet av en nybryggd espresso kunde infrias.
Skinnjackan var gammal och sliten, välanvänd och erfaren om han skulle ha uttryckt sig mer raffinerat. Jackan hade hängt med honom i flera år, genom länder och förhållanden, i städer, på fest, festival och universitetssjukhus.
Nu bar han den mest varje dag, som ett slags vardagskevlar. Den skyddade både mot vind och rutin och var en påminnelse om han hade levt en annan verklighet än nietillfem, lunchlådan och det heliga eftermiddagsfikat.
I säkert 10 minuter hade han stått och tittat utan att färgerna, konturerna och mönstren hade betytt något. De bara hängde där i luften framför honom. Något för ögonen att vila sig på. När det äntligen gick upp för honom hur länge han stått där började de barnkläder han stirrat på materialisera sig framför ögonen. Han förstod plötsligt att gårdagskvällens nyheter hade satt sitt avtryck.
Farsa. På obestämd tid. Från och med nyss. Beräknat nedslag? 7 månader på dagen.
Han väcktes ur sina babyfantasier av en förbidundrande sopbil som påminde honom att han faktiskt hade saker att göra, platser att vara på och mycket att förbereda innan han axlade rollen som för alltid skulle vända upp och ner på hela hans och hennes värld.
Fredrik Scheike
IG/Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor
Månen var rund och kall och gatan badade i det orange-gula skenet från gatlyktorna, neonskyltarna och en och annan förbipasserande morgonpigg buss. Det luktade fortfarande gårdagskvällen, den desperata jakten one-night-stands och sönderrivna soppåsar som någon uppenbarligen försökt hitta föda i. Hund eller människa, det är svårt att ha en uppfattning om när morgonkaffet fortfarande ekade med sin frånvaro. Säkert är att han själv kände sig mer som hund än människa denna morgon och skulle ha rivit upp både ett och annat om löftet av en nybryggd espresso kunde infrias.
Skinnjackan var gammal och sliten, välanvänd och erfaren om han skulle ha uttryckt sig mer raffinerat. Jackan hade hängt med honom i flera år, genom länder och förhållanden, i städer, på fest, festival och universitetssjukhus.
Nu bar han den mest varje dag, som ett slags vardagskevlar. Den skyddade både mot vind och rutin och var en påminnelse om han hade levt en annan verklighet än nietillfem, lunchlådan och det heliga eftermiddagsfikat.
I säkert 10 minuter hade han stått och tittat utan att färgerna, konturerna och mönstren hade betytt något. De bara hängde där i luften framför honom. Något för ögonen att vila sig på. När det äntligen gick upp för honom hur länge han stått där började de barnkläder han stirrat på materialisera sig framför ögonen. Han förstod plötsligt att gårdagskvällens nyheter hade satt sitt avtryck.
Farsa. På obestämd tid. Från och med nyss. Beräknat nedslag? 7 månader på dagen.
Han väcktes ur sina babyfantasier av en förbidundrande sopbil som påminde honom att han faktiskt hade saker att göra, platser att vara på och mycket att förbereda innan han axlade rollen som för alltid skulle vända upp och ner på hela hans och hennes värld.
Fredrik Scheike
IG/Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor
Kommentarer
Skicka en kommentar