En katt.

Jag har en katt. Min katt den skiter i allt. Eller i alla fall i det mesta. Den gråter på morgonen. Gråter när jag går. Bajsar i sin låda och skiter fullständigt i att grannens balkong inte är våran. Min katt ha dock fått en ny hobby. Att jaga små bäbissalamandrar.

Varje kväll så ligger de där, små små, och lemlästade. De har aldrig haft en chans att hinna fly från deras fiende som är drygt 100 gånger större och minst lika många gånger starkare. De saknar sina svansar, i vissa fall andra lemmar och igår så saknade den lilla salamandern ett öga. De är inte längre än min yngste sons lillfinger och vissa stelnar när de dör, andra verkar nästan geléaktiga, som den igår.

Min katt skiter i vilket. De ses som inkräktare, trots att en hel familj med salamandrar skulle vara ett lysande komplement till vilket myggnät som helst, men den dagen kommer varken de eller vi att få uppleva, för min katt har en ny hobby. Eller en mission, en kallelse, en instinkt och lite allt i ett kanske. Hans domän helt enkelt och de är inget annat än små tuggleksaker som håller honom i form efter att ha legat och sovit i den 39'c värmen under större delen av dagen. Han äter inte upp dem vilket jag antar betyder att han jagar dem på skoj, eller på ren kiv. Eller kanske även så, skiter i vilket. Inkräktarna ska dö. Ut med dem, bort med dem! Död åt reptilerna och länge leve vår befriare.

Det finns väl egentligen inget mer naturligt än att en katt jagar. Men det finns väl heller inget mer mänskligt att tycka att han kanske borde ge sig på byten i sin egen storlek, att känna ett litet styng av vemod för varje liten död bebis som i vår närhet presenteras som offergåvor för att sedan slängas bland kaffesump, bananskal och rutten skinka.

Min katt skiter i allt. Men gud förbjude att någon ringer på porttelefonen. 

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor