Hela mitt liv
Och det är då det blir dravel.
Jag är medveten om det, och jag har sagt det så ofta. Dravel, eller bara tankespröt. Det blir liksom en hopkokad massa av intryck, avtryck, de samspel, framgångar och motgångar jag haft under den tiden som det har gått sen sist. Alltså, den tiden som jag mer eller mindre har lagt locket på och skruvat upp trycket på max.
Det har varit upp och ner och mitt liv känns som att stirra ner i en säck med ormar som konstant slingrar sig kring den gyllene nyckeln jag måste hitta. Den finns där, och jag vet att jag måste stoppa ner handen och jag är inte rädd för att bli biten, men någonstans kanske jag ändå är rädd för att dö. Jag vill aldrig leva för evigt, det vore en plåga och ett straff, men jag vill leva så länge jag lever. Jag vill kunna njuta av kaffet, se soluppgångar och solnedgångar, känna brisen som torkar svetten ur min panna och krama de jag älskar. Älska och bli älskad tillbaka. Lyssna på musik och känna närvaro och samröre. Mening skapar jag själv. Så har det varit sen jag började studera filosofi i Frankrike. Livet har ingen mening, och det säger jag inte på ett nihilistiskt vis. Livet har ingen mening i en bemärkelse att vi tillskriver oss det vi vill och försöker göra oss gudomliga genom att genomsyra oss med något så abstrakt som mening och syfte. Har en myra ett syfte? Har en spirande ros ett syfte? Är en hjort en hjort för att hjorten tänker, åh fan, här står jag naken och käkar blåbär, allt för att jag ska bli varg-, björn-, räv- eller människomat. Tveksamt.
Mening skapar vi alltså genom att tillskriva saker och ting en större betydelse och ett större sammanhang än vad de egentligen behöver ha. Istället för att se de små sakernas fantastiska varande, istället för att skönja det lilla måste vi hela tiden bländas av det stora. Sådana är vi. Det är en ynnest att ha den hjärna vi har, men vi måste också kunna använda den för det goda.
Där släppte spänningen jag hade i munnen. Har jag hållit tillbaka? Friskivandets sjukdom kanske. Jag vet inte. Jag är ett vrak. Och jag är också otroligt hel. Jag behöver sova men är vaken i mammons tjänst. Jag sitter i hans ficka och plockar dammtussar från insidan. Jag måste inte skriva på min pjäs och jag måste inte skriva på min monolog jag har börjat konstruera i huvudet och jag måste inte skriva på min bok och min berättelse. Men jag vill. Jag måste hitta tid och lugn till att göra det.
Kommentarer
Skicka en kommentar