FREDRIK SCHEIKE

"Vet du vad vi gör här?" "Eh, ja, alltså, ja. Erik har berättat lite." "Och vad har Erik berättat?", Frippe svängde direkt och såg rakt på Erik medan Jakob försökte hitta orden och Frippes assistent såg upptagen ut med att sortera papper från de tidigare intervjuerna. "Det beror lite på vilken avdelning, men," han ville inte säga rakt ut att de prackade på folk nåt de inte behövde till ett pris de inte hade råd med, "telefonsälj i stor bemärkelse."

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

(Dave Morrow) Jag måste lida av något slags hybris, eller någon slags störning. Jag vet inte. Det är ju dumt att döma ut sig själv, men ändå. Jag måste ha något galet i mig när jag ser världsstjärnor, när jag lyssnar på musik och när jag läser eller ser filmer. Jag kan imponeras av deras talanger, men jag blir liksom inte starstruck. Jag ser dem på min nivå. Jag kan känna empati och får känslan av att vara förenad i konsten. Så hände det även igår.

Tro int' att jag gett upp bara efter ett par dagar med min nya utmaning till mig själv. Ha lite högre förhoppningar kring det hela. TIll mig och till min i mångt och mycket väldigt splittrade självdisciplin. Jag kan vara otroligt strikt med mig själv i vissa avseenden och vara så som en alkispappa på 70-talet i andra. Det vill säga frånvarande och kränkande, gentemot mig själv alltså.

(Mannen i hjärtat i himlen.) Mitt emellan alla dikter så kommer det ibland säkert en sån här liten fundering. En liten "stanna upp och tänk till". Och då ska ni veta att jag inte lever som jag lär. Eller jo, kanske.

(Kodak 200 shot on a Canon F1)

(Shot with my Canon EOS10D in the summer of 2017.)

(Kodak Color 200 shot with my Canon F1)

(Expired Tudor film shot at 100 with my Canon F1, soon featured on my  IG )

(Shot on an expired Kodak Ektar 1600 with my Canon F1 100mm seen on my IG )

(Expired Kodak EKTAR1600 featured on my IG.) Fredrik Scheike IG / Twitter:  @fscheike //  fb.com/FredrikScheikeActor

("Gestalt", appearing on my IG .)

"i tusen år."

By and large, we're pretty much living the dream as actors when we are able to support ourselves by doing what we actually love to do. When we don't have to run with the tail in between our legs to the closest Starbucks in order to scrape together the last little pennies for rent every month. When we actually do what we love and get paid for it, that right there is the epitome of success. Which of course leads me to talk about something that I'm so darned proud of and proud to be able to support. I'm talking about Nerea's latest project which is her studio, aptly named "Estudio Nerea Lovecchio". I know it's been a dream for her for quite some time now, but now finally the stars have aligned and made the opening of her own space possible. It's something truly emotional to watch your partner actually make a dream come true. It's a profound shared joy that I feel and an enormous sense of pride for her bravery and entrepreneurial spirit, becaus...

Recently I've been thinking a lot about what talent means, where confidence comes from, what success means and how we constantly define ourselves in the reflection of the people around us. You know, the smaller things in life. I recently had a run-in with a person who for me would classify as a hack, a person who has it's moments but for the most time rarely does anything out of the extraordinary, but who has all the confidence in the world. How is this possible and who do I call to get a dose of the same? A lot of people through the years have seen me as confident, almost to the point of being cocky and arrogant, and people in general have not been shy in voicing their opinions about my way of being or acting, no pun intended. I'm either full of myself, an asshole or any other beautifully phrased derogatory term. Not that I take offense or even take note, if people are bothered maybe, just maybe it's really them who struggle with something big, not me. But...