FREDRIK SCHEIKE

Det brände till på fingret och han väcktes plötsligt ur sin morgontrans. Cigaretten hade han knappt rört och allvaret hade precis lagt sig och hela perrongen var som insvept i tystnad. Han släppte den så att den föll ner på spåren, sög ett tag på fingret där han hade bränt sig och svor tyst åt sig själv. 05:15 pendeln hade aldrig tidigare varit så här sen.

Och runtomkring samlades flugorna. Det stank redan sedan länge och det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det bara skulle bli maggot av kvarlevorna. Han hade redan vant sig vid lukten, börjat känna sig okej med att bara röra sig på tre-fyra kvadratmeter och att få mat genom en lucka i taket sisådär var tredje timme, om man nu fortfarande kunde räkna dagar och veckor i timmar. Men surret. Surret och oljudet. De konstanta vingslagen av en hade varit nog så jobbigt, men när den fyrtionde anslutit sig var kakafonin olidlig.

Hon öppnar munnen och orden väller fram, välvalda och välformulerade ord som klingar av eftertanke. Hon håller sig lugn, håller sig sansad och har tungan rätt i mun. Hon har länge övervägt vad hon vill säga och hon har sällan känt sig så elokvent när det kommer till något så intimt. Nu ska hon äntligen kunna blottlägga sina innersta känslor och rädslor för någon. Hon har vänt och vridit på orden för att de inte ska kunna misstolkas, på alla de språk de talar, och inte hittat utrymme för misstolkning av mening. Innan hon knappt börjat sin blottläggning, avbryter han och undrar när det egentligen är hans tur att få prata.