Verkligheten

Det brände till på fingret och han väcktes plötsligt ur sin morgontrans. Cigaretten hade han knappt rört och allvaret hade precis lagt sig och hela perrongen var som insvept i tystnad. Han släppte den så att den föll ner på spåren, sög ett tag på fingret där han hade bränt sig och svor tyst åt sig själv. 05:15 pendeln hade aldrig tidigare varit så här sen.

Den friska morgonhimlen, med iskristaller i luften gjorde det enkelt att tända en ny; "Man vill ju inte bli förkyld", och så halade han fram ännu en. När han såg ner på spåren låg där redan ett antal fimpar som skvallrade om hur morgonen hade gått. "Fan, två kvar."

Hans tankar var uppenbarligen inte riktigt med honom och han undrade hur pass länge hans skulle haka upp sig på det där samtalet de hade haft kvällen innan. 

- Jag behöver tid, fattar du inte det?

- Tid för vad? Vi har ju fan haft exakt lika mycket tid!

- Det är inte det, och om du säger det så.. så fattar du ju uppenbarligen inte. 

- Älskar du mig?

Och precis där hade han önskat att minnena tog slut. Sanningen hade alltid varit grymmare än alla lögner i världen och påföljderna hade lett till en sömnlös kväll och natt, och nu stod han där, väntandes på pendeln och normaliteten, vardagen schemalagd från morgon till kväll. Han tog ett bloss och såg på de som fortfarande var kvar i föregående natt, de som fortfarande levde igår utan någon känsla av måsten och skrattade för sig själv.

- Kommer du hit ofta?

- Fan vad cheesy, seriöst tror du att den funkar eller?

- You tell me, du pratar ju med mig, eller hur?

- Ja, jo, haha.

- Haha, dåså, då har vi väl bevis på att klassiker aldrig dör eller hur?

- …..

- Vad dricker du?

- Öl, det enda jag kan ekonomiskt rättfärdiga här.

Det södergående tåget rullade in och ett fåtal människor sipprade ut genom dörrarna. Många hängde med huvudet, andra hade rese- eller pappmuggen i högsta hugg som en slags fuck-you statussymbol till de som inte hade råd att resa pigga. Några av dem stannade kvar på plattformen för att byta till det norrgående tåg han själv väntade på.

- Det var ingen! Jag lovar!

- Lägg av! Varför ljuger du för mig?! Varför ville du inte svara?! Låt mig se telefonen!

- Va? Litar du inte på mig?

- Men säg vem fan det var då! Varför kan du inte bara berätta?! Är det fucking Peter igen alltså, jag svär..

- Men jag säger ju att det inte var någon. Särskilt inte han.. Sluta. Sluta. Du skrämmer mig.. SLUTA!

När allt kom till kritan kanske det var lika bra att pendeln lät honom lämna alla minnen på perrongen och köra över de som letat sig till spåren. Det började regna precis när dörrarna stängdes och så var nästa stopp; "Verkligheten."

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor