FREDRIK SCHEIKE

Jag tror inte att jag kan skriva på fredagar. Kanske är det som en förtrollning? Eller en förbannelse kanske det heter när det är något dåligt. Igår kunde jag i alla fall inte skriva av den enkla anledningen att jag jobbade som en gnu. Som en slav. Och när jag inte satt i möte, eller väntade på mötet, så lade jag mig faktiskt ner att sova. Jag var helt slut. Hur länge till orkar jag ?

(Gunilla Bergström) Det finns bra dagar, det finns dåliga dagar och det finns dagar som mer eller mindre är bäst att bara försöka bearbeta på en gång. Nu kanske det låter tufft att döma ut 24 av gårdagens alla timmar, men faktum är att jag sov cirka 6 av dem och jobbade över 12 timmar och 50 minuter. Så jag kan nog i ärlighetens namns ge gårdagen en känga.

Det var faktiskt inte längesen jag skrev på bloggen, jag skrev faktiskt här senast igår och jag hann en bra bit. Faktiskt riktigt långt och blev mer eller mindre nöjd med inledningen, men det var längesen jag faktiskt publicerade.

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne, eller ja, i mitt fall till Barcelone. Ja, den var dålig, men det har varit en fantastisk månad där jag haft möjligheten att boka två projekt, två olika annonser, en här i Madrid och en i Barcelona, samt en video för ett universitet här i Madrid nu i veckan.

Okej, nu har det varit otroligt tungrott på sistone på det personliga planet. Jag har inte hunnit med särskilt mycket alls och allt runtikring har påverkat min förmåga på jobbet och självklart i största allmänhet mitt humör. Jag tänkte därför att jag byter spår helt och försöker hitta ljusglimtar, få, små men kanske växer dem, i vardagen.

Jag ligger på ett hotell i Aranda de Duero, inte jättelångt hemifrån, men tillräckligt för att inte ha möjligheten att sova hemma då jag har föreställning här imorgon klockan 10:00. Jag har precis haft två föreställningar idag i Burgos som ligger ytterligare en timme norröver och ska alldeles snart till att sova, men det kliade så i fingrarna, trots att ögonen känns tunga att jag ligger här och skriver, igen.

För några veckor sedan så gjorde jag selftapes för lite olika projekt, bland annat ett som jag kom väldigt nära  men som jag till slut inte fick. Nu håller vi tummarna, igen. Den här gången för det större av de projekten som jag rätt nyss fått veta har optionerat mig!

Att vara egenföretagare, att satsa på sig själv, att satsa på sin drömmar och rakt ut säga att du är beredd på att ta smällarna med det goda och det goda med onda. I Spanien kallas det att vara autónomo, eller ja, självgående, och det är precis en sådan typ av "anställningsform" jag jobbat under de senaste fyra åren, och nu också har lärt mig att hata.

Det blev ingen inspelning , det blev ingen klädprovning idag och det blev inte en extra slant in på kontot. Det bidde ingenting som den gamla barnsagan säger. Man ska aldrig ropa hej innan man är över bäcken, och jag är faktiskt rätt van att "falla på mållinjen" vid det här laget, men riktigt kul är det ju aldrig.

Jag har lite snöat in på tankarna i Vancouver och hela det året som mina två vänner och jag faktiskt bodde där. Jag hittar bilder i minnet och inte bara på sociala medier, och jag kan känna brisen som drar in dimman över Stanley Park, doften av vår lägenhet, stressen på restaurangen och lyckan varje gång som lönechecken, den veritabla checken, kom.

Det konstanta bloggandet under den regelrätta karantänen kom till sitt slut. Det gjorde också de värsta restriktionerna och blev ersatta med lite snällare, lättare och mer diplomatiska varianter, som i sin tur, långsamt förvandlades till det vi har idag. Masker, rökförbud och det ena med det tredje. Jag kanske har varit naiv i mitt liv, men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en pandemi/farsot på nära håll, och jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera, innan jag själv var här.