Det är inte lätt när det är svårt.
Att säga att jag har drivit mig själv till min absoluta spets tror jag är lite överdrivet, men inte är det långt ifrån. DET GÅR ALLTID ATT ÖKA. Men till vilket pris? Jag kan inte fysiskt ha mer tid, jag vill träffa mina barn åtminstone en gång per dygn, jag behöver hyfsad näring och inte bara mina 6 koppar kaffe och en kexchoklad. Jag behöver också en möjlighet att få göra något kreativt. Kreativitet eller krevering, det är bara att välja. Men jag är som sagt, väldigt långt ute och gentemot min gränds och absoluta spjutspets.
Jag har lagt totalt drygt 56 timmars jobb den här veckan. Utöver alla typer av saker och grejer som ska fixas hemma, eller med inköp och det ena med det tredje. 56 timmar framför dumburken och faktiskt jobbat. Det kanske inte låter så mycket, men det är det. Och dygnet har förskjutits ännu en vecka. Så för att gå tillbaka till frågan, hur mycket orkar jag? Jag vet faktiskt inte. Jag måste jobba ett tag till men nu håller jag också ögonen öppna för en plan C om plan B nu riktigt artar sig på det sätt jag hoppas.
Jag gjorde samma sak i vintras och det gick ju relativt bra ändå, men jag tänker inte hålla någon på halster den här gången.
Pengar är inte allt, nej, men det är jävligt mycket i en ekonomi som totalt favoriserar de som har tillräckligt, eller onödigt mycket. Jag är inte där än, men skuldberget minskar, och det är en fantastisk känsla. Kultur är inte heller allt. Men att få bra, konstruktiv och kreativ feedback, är för mig fruktansvärt och åter fruktansvärt viktigt.
Så hur länge pallar jag? Ett tag till. Jag måste orka ett tag till. Sen få jag se.
Kommentarer
Skicka en kommentar