El Sueño (del 3)

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Ljudet förflyttar sig dessutom, ibland nära och ibland långt bort. Men från verandan går det att höra flera kilometer, minst, så det är väl intensiteten framför allt som minskar eller ökar. Det hade väl varit annorlunda om han krupit upp på taket och faktiskt sovit där. Då kanske ekot av tomma rum och korridorer spelat honom ett spratt. Men han visste bättre än att sova där fladdermössen jagade som bäst. Inte för att han var rädd för att bli biten, han ville bara inte att de skulle skrämmas bort så att han faktiskt kunde sova relativt myggfritt.

Men vad skrämde cikadorna? Var det klimatförändringen? Var det fladdermössen? Var det miljöförstöring? Manguster? En tre meter lång samuraj klädd i blått med steg som fick marken att själva eller själva Don Quixotes ande? Han funderade på hur han själv skulle ha reagerat om en ranglig och raglig man, långt över sina bästa år, kommit staplande fram på en åsna, med en rustning som såg ut som om han övermannat sopbilen på väg till återvinningen, med en påle till lans yrandes en massa osedligheter. Hur kan man reagera annat än med rädsla och förvirring? Precis som en tystad cikada.

Från verandan syntes också några enstaka ljus från bilar på den ensliga vägen, dammet som virvlade efter den ännu mera sällsynta lastbilen, några cypresser, olivträd och vinrankor. Jorden var nästan lika röd som i den subsahariska myllan på de få ställen som den inte var gulbränd av den obarmhärtiga solen. Många, många mil bort låg det mytomspunna Toledo, men det var inga ljus som syntes på horisonten. Många kullar, dalar och mindre byar låg som ett pärlband, eller smulor som Hans och Greta lagt ut på väg hemifrån, mellan där han befann sig och Toledo. Men staden fanns där. Och där sjunger ingen cikada som den gör på landsbygden, trots att den om någon genomsyrades av Don Quixotes vilsna ande.

"Var fan är du?", rösten på andra sidan drog honom tillbaka till verkligheten.

"Jag är hemma."

"Men vad i helvete.. Har du glömt?"

"Glömt, glömt vad? Jag sitter lite upptagen, du får förlåta mig."

"Upptagen med vad fan då, du hade en arbetsintervju som började för tio minuter sen. Vi sitter här och väntar på dig. Fattar du hur jävla pinsamt det här är för mig? Det var ju jag som rekommenderade dig för jobbet. Fattar du eller?"

Inte en cikada sjöng och han drog på sig sin enda, illasittande, kostym och begav sig ner till tuben. Klockan var ju ändå kvart över åtta, och inga cikador brukade ändå hänga i Skarpnäck på en måndagsmorgon i juni.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor