Ed Sheeran - Fred cheering - Madrid 31/05/2025

(Dave Morrow)

Jag måste lida av något slags hybris, eller någon slags störning. Jag vet inte. Det är ju dumt att döma ut sig själv, men ändå. Jag måste ha något galet i mig när jag ser världsstjärnor, när jag lyssnar på musik och när jag läser eller ser filmer. Jag kan imponeras av deras talanger, men jag blir liksom inte starstruck. Jag ser dem på min nivå. Jag kan känna empati och får känslan av att vara förenad i konsten. Så hände det även igår.

Första gången, och enda andra gången jag såg Ed Sheeran var för drygt 14 år sen. Alltså ungefär ett år efter att han släppt sitt första album. En stor liten lokal på Wilshire Boulevard i Los Angeles. Riktigt häftigt, men mycket intimare än den enorma arena med 70 000 åskådare som han intog under fredagen och lördagen - då vi var där.

Han är en av världens och historiens mest framgångsrika artister med miljoner om inte miljarder försäljningar från början till slut. Han har skrivit fantastiska ballader, rockdängor och giftiga pophits. Han använder melodier och poesi för att framföra något mänskligt och något konstnärligt, så vem i hela fridens namn är jag att inte bli ett fan? Jag gillar verkligen hans musik och kan många av texterna och när jag såg honom för första gången så var det faktiskt smått magiskt. Igår var det imponerande, och trots att det intima försvann, så var det verkligen en show och en fantastisk upplevelse. Vi grät och sjöng med och dansade och trots att vi verkligen satt i "the nosebleeds" så var vi ett med showen.

Men, jag känner ändå på något sätt att vi inte är så långt ifrån varandra. Ed och jag. Alltså missförstå mig rätt. Det låter nästan stalkeraktigt att säga att vi inte är så vitt skilda, för det är vi ju, men konsten förenar och det är väl det jag vill komma fram till. Hur kan det vara på något annat sätt? Det är ju det som är en av konstens grundvalar, att förena, att kommunicera och att bygga broar. Och att ge uttryck för det innersta. Precis som jag gör genom min poesi, eller via mina noveller, eller med mina kåserier. Eller när jag står på scen eller skapar musik eller DJ:ar. All konst som flödar är en önskan om att försöka nå fram till andra.

Och det kan jag nästan säkert säga att Ed Sheeran också känner och tänker. Och det är väl snarare det som jag egentligen knyter an till och inte något annat. Och det är väl det som gör att jag helt galet kan känna samhörighet med någon som är en världsstjärna medan jag är en liten lokalpoet i sina näst bästa år.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor