El Sueño (del 2)

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Pengarna var tillräckliga, det var faktiskt helt sant. Det lilla han behövde lägga till skulle han lätt tjäna ihop på sommarjobben han redan radat upp. Mjukglassman i parken intill stranden, biljettkontrollant på stans största kulturfestival och dessutom skulle han få hjälpa till på Roberts syrras killes uteservering. Bra med erfarenheter och hyfsat med cash. Han tänkte naturligtvis också på allt material han skulle samla till sina berättelser.

Han hade egentligen bara skrivit klart några enstaka noveller, det var så himla mycket som fortfarande låg i malpåse. Eller samlade damm- idéer- som han själv romantiserade det som. Men det var ändå den drömmen som nu såg ut att kunna bli verklighet. Att bo tillsammans med andra aspirerande i en dryg vecka, vad som såg ut att vara långt bort från alla typer av distraktioner och vilseledande aktiviteter.

Han hade bara läst en tredjedel i Don Quixote, och han förstod den ärligt talat inte. Vad var det egentligen för speciellt med att skriva om någon galning som var uppenbart galen som hittade på galna upptåg på vischan? Men det han nu förstod var att han och Cervantes skulle ha andats samma luft, och bara den tanken var kittlande. Säkert var det många andra som också passerat retreatet och han funderade på vilka de största som varit där var. Unni Drougge? Tveksamt. Han den där tysken? Vad hette han nu egentligen, Süskind? Parfymen? Tänk om den skrivits på retreatet, om han nu satt sin fot där.

Det spelade mindre roll, för snart skulle han själv få gå runt i dammet som yrde kring gårdsknutarna, se magiska solnedgångar, lyssna på cikadorna i sommarnatten och dricka vin. För det gör ju alla författare. Dricker vin och lyssnar på cikador, det var i alla fall den idealbild av författarskapet som han själv hade. Gärna på en egen veranda, i en gungstol funderandes på nästa finurliga formulering. Varför låter alla hans drömmar så himla gubbiga? Han tänker just den tanken. Ska han bli gammal som ung? Måste författare automatiskt vara gamla? Nejdå, så är det naturligtvis inte. Det fanns flera, kanske inte så många i just hans egen generation, än. Men skam den som ger sig, så hade alltid hans mormor sagt och det låg ju ändå något i det. Han tänkte inte ge sig, han kunde inte ge sig.

Telefonen ringde.

"Var fan är du?"

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor