FREDRIK SCHEIKE

Det blev ett långvarigt och väldigt intensivt uppehåll ifrån det här med att "blogga på heltid". Det har varit så himla mycket som hänt på extremt kort tid och jag har inte haft tid, ork eller lust att hinna med att delge allt. Förrän nu. 

Okej, nu har det varit otroligt tungrott på sistone på det personliga planet. Jag har inte hunnit med särskilt mycket alls och allt runtikring har påverkat min förmåga på jobbet och självklart i största allmänhet mitt humör. Jag tänkte därför att jag byter spår helt och försöker hitta ljusglimtar, få, små men kanske växer dem, i vardagen.

Den senaste veckan har det inte blivit särskilt mycket skrivet som "ni trogna läsare" kanske har märkt. Det har faktiskt sina randiga och rutiga. Framför allt beror det på att jag inte haft mina egna ord i skallen särskilt mycket. Vad betyder det egentligen? Förenklat så har jag pluggat en scen för en audition som jag till slut kunnat spela in och är väldigt, väldigt nöjd med.

Jag ligger på ett hotell i Aranda de Duero, inte jättelångt hemifrån, men tillräckligt för att inte ha möjligheten att sova hemma då jag har föreställning här imorgon klockan 10:00. Jag har precis haft två föreställningar idag i Burgos som ligger ytterligare en timme norröver och ska alldeles snart till att sova, men det kliade så i fingrarna, trots att ögonen känns tunga att jag ligger här och skriver, igen.

Igår var det galan med stort O, den enda, den största, och den mest medieuppbåd av alla, Oscarsgalan , där de främsta inom delar av vårt yrke ska firas med pompa, ståt och galans. "Everything Everywhere All at Once" blev stora vinnaren och fick bli årets snackis, till skillnad från förra årets som ju tyvärr blev långt ifrån filmerna, då Will Smith tyckte det var en lysande idé att gå och upp och smälla till Chris Rock och satte smolk i bägaren på resten av festen.

För några veckor sedan så gjorde jag selftapes för lite olika projekt, bland annat ett som jag kom väldigt nära  men som jag till slut inte fick. Nu håller vi tummarna, igen. Den här gången för det större av de projekten som jag rätt nyss fått veta har optionerat mig!

Jag lovade på min Instagram att jag skulle berätta lite längre om kortfilmen jag spelade in, eller jag kanske inte just om den, men en historie associerad till just inspelningen. Historien om när jag upptäckte hur extremt mycket jag älskade skådespeleri.

Mitt i allt bröte och bråte , allt krig och alla skuldberg  som växer så finns det ändå några glädjande besked och ljusglimtar att hämta. En sådan är att mamma är här i en vecka och skämmer bort mig och oss, och att hon har en sådan himla levande relation med vår äldste, och en annan är att jag har blivit optionerad för en reklamfilm nu på söndag!

För någon dag sedan , skrev jag att jag inte var "arbetslös" längre. Och det är till stor del på grund utav det här projektet, som vi sjösatte med hjälp av kommunens kulturdepartement. En möjlighet att få utlopp för vår kreativitet, utlopp för vår energi, samt en möjlighet att kunna tjäna lite extra pengar till vår gemensamma sinande matkassa.

Efter regn kommer sol kommer regn, och så plötsligt var veckan slut igen. Det råder nu, med gårdagens  nyheter i ryggen, en febril aktivitet i grannskapet. Folk går på gården, hänger över balkongräcken för att prata med andra, barn sparkar boll och skulle det inte vara för att ingen går utanför grinden, skulle det vara vilken vanlig söndag som helst.

Ny dag, nya tag. Uppe redan innan 09:00, vilket måste vara ett rekord de senaste dagarna . Kan jag ha sovit bättre för att jag börjat läsa igen? Kanske. Skulle jag ha kunnat sova ett halvt dygn till? Definitivt. Men nu var vi här, lagandes frukost medan frun min var ute på promenad med vår hund.

(Affisch till alla dessa respektlösa hundägare som passar på att inte plocka upp efter sig.) Jag kanske blir repetitiv trots att jag försöker att undvika repetition, det är nog sant, men bristen på input och inspiration gör att det kanske hackar i skivan, jag får be om ursäkt. Det känns som att det är måndag jag skriver om, det måste det nog vara om det var söndag jag skrev om igår .

Det här med att skriva mer frekvent är faktiskt riktigt roligt, och riktigt nyttig träning. Sist jag skrev så här frekvent var 2013 , i en rad inlägg från Los Angeles . Även om det mesta just nu är Corona, Covid-19 eller karantänrelaterat, så hoppas jag ändå att det finns något mervärde i det jag skriver, även för andra.

Solen tittar fram och värmen ligger på, det känns som att det våras för vår. Allting blir lättare, och som Strindberg en gång sa, i sommarsolen skingras själens skuggor snabbt. Det går väl inte att förminska det faktum att man mestadels sitter inlåst, men det är ändå ljuvligt att kunna titta ut och se hur bin och getingar fortgår i sitt arbete, precis som vanligt.

Överallt, jämnt och ständigt, desinficerande medel var man än går. Busskurer, soptunnor, lyktstolpar, gator och containrar. Hur är det det gamla ordspråket går? Något om ett rent helvete, eller hur?

Det märks att fler och fler har börjat stanna hemma, antingen av skräck för Covid-19, för att de blivit entledigade eller permitterade , eller för att de begärt semester för att ta hand om sina barn. Oavsett skäl, så har naturen börjat återerövra sina forna territorier. Fåglar sjunger, getingar svärmar och katterna som normalt sett håller sig till sina bakgårdar lever loppan.

Det kanske inte syns så bra, men det är det här vårt samhälle nu har blivit. Folk gömmer sig, med mörka kläder, i hörn och längs med väggar, precis som när man tjuvrökte som liten och skulle gömma sig för mamma eller pappa, för att få ta en nypa frisk luft och fly från sin egen ångest. Alla bilder jag har tagit utomhus, är för övrigt fullt legitima då jag får vara ute och röra mig med min hund i ungefär fem minuter åt gången.

Whattap? Fredrik Scheike IG / Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

(Shot with my Canon EOS10D in the summer of 2017.)

(Kodak Color 200 shot with my Canon F1)