Dag 20.

Det märks att fler och fler har börjat stanna hemma, antingen av skräck för Covid-19, för att de blivit entledigade eller permitterade, eller för att de begärt semester för att ta hand om sina barn. Oavsett skäl, så har naturen börjat återerövra sina forna territorier. Fåglar sjunger, getingar svärmar och katterna som normalt sett håller sig till sina bakgårdar lever loppan.


Lördag. Innebär veckohandling. För i princip alla som fortfarande har ett jobb, och för oss som inte har det också, faktiskt. Listan är gjord och skafferiet och kylen är undersökt, det ska köpas det väsentliga och så lite gott för att ha i en vecka. Det där lilla extra som i alla fall gör att frugan tar sig ur vardagen och känner lite mer levnadsglädje, men först en hundpromenad.

Det är första gången solen tittar fram på nästan en veckas tid, och humöret skjuter onekligen i höjden där jag går själv i den sporadiska skuggan mellan träden. Bara för att sekunden senare ryckas ifrån mig, när jag för första gången ser en likbil i byn sedan det här drog igång. Självklart kan jag ha fel då mina associationer är lika svarta som bilens tonade rutor, men med tanke på hur ålderstigen befolkningen ändå är här och att föraren bär både mask och handskar, så är det inte otänkbart.

Jag har hört av flera pålitliga källor att det inte bara har uppmärksammats ett fall, utan flera, och många dödsfall redan i byn. Det vore omöjligt att tänka att en sådan satellitstad som våran skulle kunna klara sig utan någon längre tid.

Det här är dock information som jag måste hålla på, och filtrera till min fru. Jag måste undanhålla henne bitar av det jag bär på, för att jag vet att hon inte klarar av hela sanningen. Hon har tagit bort sig själv från sociala nätverk och slutat läsa nyheter, för att hon vet att hon blir överväldigad. Ett stort, smart och klokt beslut tycker jag, och ett tecken på självkännedom, men för den som vet och måste agera sköld mot världen är det desto jobbigare och ibland känner jag mig som den oärligaste i världen när jag öppet ljuger henne i ansiktet om vad jag vet och inte.

På mataffären har de nu anställt en snubbe som står i entréen, enkom för att spraya allas händer med desinficerande innan vi får sätta på oss plasthandskar för att ens få tillgång att köpa. Kassorna har nu kösystem och tydliga linjer med 1,5m avstånd mellan varje kund. Kassörskorna jobbar fort, effektivt och skrämt och den store tjocke vakten som förföljde mig runt butiken förra gången har nu även han fått en ansiktsmask och ser lite mindre skrämmande ut än förut.

Väl hemma inser jag, fan, jag fick inte med mig någon vinäger.


Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor