Dag 1.

Corona fortsätter sin framfart, men det är ljust ute och solen värmer oss när vi går ensamma på promenad. Det känns som en spökstad, en skör spökstad.


För första gången måste jag gå och handla efter att den första delen av begränsningarna av vår rörelsefrihet begränsats.

- Så hur går det för er?

- Tja, nu är det lugnt. Men du skulle sätt i måndags.

- Jasså? Var det stökigt då?

- Ja, vi visste inte vad vi skulle göra, folk slogs för toapapper och vår säkerhetsvakt marscherade runt butiken för att hålla ordningen.

- Okej.. Men nu verkar det mycket lugnare?

- Ja, jag är inte särskilt orolig, det här kommer att blåsa över fort. Det blir €67,43.

Hon är den enda kassörskan som inte har skyddshandskar på sig och hon ler vänligt. Kanske är det hennes erfarenhet, högre ålder eller negation som håller henne på så gott humör.

Butiken är mycket riktigt nästan folktom, men de få som är där drar omkring vagnar som om världen skulle gå under imorgon. Jag ser folk jag känner, men ingen, märk ingen, stannar och säger hej eller lägger märke till mig. Jag är osynlig. Jag är psykologiskt genomskinlig när självbevarelsedriften sätter igång.

Samtidigt får min fru inte någon kontakt med vänner och det enda svaret hon får på ett SMS är;

"Om vi dör, så dör vi, och då var det inte mer med det."

Väldigt betryggande när man enbart söker kontakt.

Och så kom torsdagen.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor