Dag 7.

För en vecka sen - var det en vecka sen nu? - så uppmanade regeringen alla att gå ut och demonstrera för kvinnors rättigheter, ett extremt viktigt evenemang, och imorgon - är det imorgon? - så uppmanar de oss alla att stanna hemma. Nästan alla deltagare från demonstrationen har testats positiva för Corona och nu får man knappt träffa sin familj.




- Vad är klockan?
- Jag vet inte, typ 10?
- Jasså? Jaha. Kan du kolla?
- Vad?
- Vad klockan är?
- Ja, jo, typ tio. Hur länge har vi sovit egentligen?

Klockan 12 var jag fortfarande iförd pyjamas. Helt plötsligt stod tiden oändligt stilla och de små vardagliga tingen sattes liksom på paus. Typiska symtom på en depression, men nu är det helt plötsligt en världsomspännande depression, där de sociala nätverken blöder desperation.

De trendande hashtaggarna och samtalsämnena är alltifrån hur solidarisk jag är som stannar hemma, till den extrema rasismen om hur man egentligen bör avrätta alla kineser och vi har knappt inlett den riktiga prövningen.

På gatorna, jag som är priviligerad och har hund och faktiskt får gå ut ungefär fem-tio minuter åt gången, klottras det "VIVA VOX!". Som alla vet vid det här laget är dessa stollar, de nazistiska, högerextrema, som fullständigt svept in som en våg över det spanska politiska landskapet.

Från lägenheten nedanför ekar opera och jag kan inte urskilja om det är ödesmättad Wagner eller en tragisk Verdi, men en sak är säker, den äldre mannen, vars fru låg på det nu nedstängda residenset, är orolig.

Jag kan inte svära på att det är måndag imorgon, men jag tror det.


Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor