Dag 6.

Gatorna är fullständigt tomma, till och med planscherna har tagit Coronapaus. Reklamen som sitter kvar för de lokala evenemangen är sedan länge gamla. Det är som om tiden stannat.

Torsdag, det plingar till på mobilen var och varannan minut och dödssiffran stiger, "nu är det si och så många insjuknade", " nu är det si och så många döda". Det finns ingen respit, man försöker lägga ifrån sig, till och med glömma, men det går inte.

Jag pratar med svenska vänner och försöker få tiden att gå, försöker få mig ur den paniken som hela tiden finns runt oss. Försöker hitta rutiner och inte bli fast i tankemönster, försöker hålla mig positiv för allas bästa. Lugnet är långt borta och varje gång jag hostar till så flyger ångesten in i min fru och jag ser hur blodet dräneras ur hennes ansikte. När jag lugnt förklarar att jag svalt fel, haft för mycket peppar i salladen, eller fått en smula i halsen så är det verkligen som att leka tusen frågor med en journalist.

Dagarna börjar flyta samman, men natten till torsdagen upplevde jag min första riktiga ångestattack sedan allt det här började. Klockan 04:00 sprang jag upp ur sängen och var tvungen att lägga mig raklång på soffan. Jag kvävdes under täcket, under värmen, jag kvävdes bredvid henne och jag kunde inte somna om.

Väl på soffan, blottad och utpumpad hittade hon mig och undrade helt naturligt vad jag gjorde där.

Jag kunde somna om. Och så blev det fredag.


Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor