FREDRIK SCHEIKE

(Mannen i hjärtat i himlen.) Mitt emellan alla dikter så kommer det ibland säkert en sån här liten fundering. En liten "stanna upp och tänk till". Och då ska ni veta att jag inte lever som jag lär. Eller jo, kanske.

En ensam ros skjuter upp över buskaget och det är den enda blomma som blommar bland miljoner gröna blad. En enda ros har brutit sig igenom lövverket och får all beundran i sin ensamma majestät. En stilla ros blottar sig, men är också den enda som klarar av att livnära sig.

Tystnaden är något jag märkt väldigt mycket av på sistone. Och då framför allt min egen. Jag är mycket inne i mitt eget huvud och det stör andra som är runt omkring. Jag är sparsam med orden och jag utför saker i tysthet istället för att basunera ut vad, när och hur jag ska göra något. Tystnaden har blivit väldigt viktig i den fullständiga kakafoni jag lever i. Men det är ändå aldrig riktigt tyst.

Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.

Måndag. 16 dagar in på det nya året. Så många nystarter, så lite tid. Två veckor och två dagar, det sägs ju att efter 21 så sitter en vana, så vi får väl vänta i ungefär 5 dagar till för resultat. Om vi inte redan gett upp. Gått tillbaka till soffan, chipsen och vardagspilsnern. Gått tillbaka till komforten, till det redan kända och allt som mer eller mindre funkat för oss hittills.

Jag har nog tagit ett steg i fel riktning. Jag kanske till och med har sprungit åt fel håll ett bra tag. Eller så är jag helt enkelt en bakåtsträvare, en socialkonservatist eller tradionalist. Det jag menar är; jag har i princip tagit steget bort från sociala medier och försöker istället att uttrycka det jag vill uttrycka här, i försök till välformulerade tankar där tusen ord säger mer än en bild.

Näst sista december 2022 började detta inlägg skrivas. Jag höll på att skriva 2023 i ett förvirrat ögonblick där jag till slut verkligen hade funderat på var tiden försvann om jag inte hunnit korrigera och läst vid ett senare tillfälle. Det är ett år som har varit upp och ner, hit och dit, svart och vitt och alla färger där emellan. Kort och gott; jag är glad att det är över.

Att kulturer är olika är ju bekant, likadant att vi alla firar eller inte firar, jul på olika sätt. För nordbor och protestanter är det den 24:e december, julafton som är det stora, för anglosaxer den 25:e och för katoliker så är det den 6:e januari, då de tre kungarna kom med sina gåvor, som är den stora dagen. Förutom den kulturella skillnaden ger detta också upphov till en rad observationer som jag den sista tiden uppmärksammat.

Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.

Kärlek och relationer, framför allt relationer, är det allt vi har? I filosofin och framför allt inom metafysiken pratas det om kausala samband, orsak och verkan, och vad påverkar oss mer än de relationer som vi etablerar, med vänner, med bekanta, med våra partners och våra föräldrar? Och likadant, avsaknaden av dessa påverkar väl oss också?

Bokens världsdag, och i samarbete, återigen med kommunen där vi bor,d har vi deltagit i ett projekt där hela Teatro Tyl Tyls kärnpersonal deltog i en läsning av det första kapitlet av Don Quijote, det var en sjuk pers att läsa gammal spanska, men jag tror nog att det gick bra!

(Mörkret, ljuset - vad det nu är - i slutet av tunneln.) Det är intressant att gå på sena hundpromenader. Sådär runt klockan 23:00 varje natt är jag ute, och den enda skillnaden mot, säg klockan, 17:00, är att det är mörkt och att luften är, om möjligt, ännu friskare och renare. Det är en magisk känsla att verkligen få fylla lungorna med en sådan pur luft.

(En äldre man tittar ut genom fönstret på förbipasserande bilar, medan barn hängt upp sina "#quedateencasa"-regnbågar på balkongen ovanför.) Det sägs att den enklaste vägen mellan A och B är en rak linje, så därför är ett samtal med en vän, istället för en lång utdragen meddelandekontakt fram och tillbaka mycket enklare och något som jag verkligen börjar ta tag i. Fråga mina vänner, ringa dem och be dem berätta hur de mår. Det är något positivt att ta med sig och en vana att nära även i framtiden efter Corona och Covid-19.

Långfredag. Det var det förra veckan, men tro inte att den här fredagen känns kortare för det. Det är så otroligt lätt att bli nostalgisk, tänka på allt man missar och allt man haft och nu inte har. Att tänka att förra året vid den här tiden så hade vi precis flyttat in i vårt nya, nu högt lovade och prisade, hem, och för drygt fyra år sedan vid den här tiden så hängde vi på stranden, utan ett bekymmer i världen.

(Huset du ser en stor vit vägg av är byns postkontor, och folket du ser är kön runt ett helt kvarter.) Livsnödvändiga tjänster  ja. Nu efter påskhelgen skulle ju till och med "normalare jobb" och såna anställningar som inte är direkt och exakt samhällsnyttiga såsom advokatfirmor och kontorsjobb öppna. Men posten då? Är den inte Corona eller Covid-19 vänlig?

Lite grann känns det så. Imorgon, inte från skrivande stund sett, men utifrån krönikans, så är det exakt en månad sen saker och ting på riktigt slog igen. Börserna har verkat hämta sig under veckan, och helt plötsligt är det påsk. Var det inte, på riktigt, nyss jul och reyes/trettondagen?

Sverige, trots eller kanske på grund av sin strategi basunerar ut att kurvan planar av  och att saker och ting förefaller under kontroll, åtminstone i huvudstaden, medan det i Spanien svänger mellan fler och färre dödsfall. Dessutom späs vår olycka på mer av nyheten att regeringen inte utesluter ytterligare en 15 dagars förlängning  samt att det inte kommer att finnas några speciella medel till kultursektorn.

(Tobaksaffären ligger runt hörnet på bilden, men hela torget är täckt av folk som har ett eget kösystem med minst två meter mellan varandra.) VARNING: Följande inlägg är en sociopolitisk reflektion kring Corona, Covid-19, #quedateencasa och kan väcka anstöt. Bra. Blir du provocerad har jag fått dig att tänka, och det är verkligen inget att vara rädd för. Tror du att just Du har lätt att blockera dig i gamla tankemönster och bli defensiv och känslomässigt sårad, läs ännu hellre vidare och begrunda just vilka mönster du skulle behöva bryta för att inte låta som en skiva på repeat. Kom nu inte och säg att jag inte varnat dig.

Varje gång någon av oss går ut med hunden säger vi samma gamla nötta skämt; "Jag lovar att inte ta allt för lång tid på mig", och grejen är, det blir aldrig gammalt.

Efter regn kommer sol kommer regn, och så plötsligt var veckan slut igen. Det råder nu, med gårdagens  nyheter i ryggen, en febril aktivitet i grannskapet. Folk går på gården, hänger över balkongräcken för att prata med andra, barn sparkar boll och skulle det inte vara för att ingen går utanför grinden, skulle det vara vilken vanlig söndag som helst.