Ett litet djupdyk.
Kärlek och relationer, framför allt relationer, är det allt vi har? I filosofin och framför allt inom metafysiken pratas det om kausala samband, orsak och verkan, och vad påverkar oss mer än de relationer som vi etablerar, med vänner, med bekanta, med våra partners och våra föräldrar? Och likadant, avsaknaden av dessa påverkar väl oss också?
De parförhållanden jag sett på nära håll har varit föräldrar till vänner och kompisar, föräldrar till kusiner, samt mina gudföräldrar där jag förvisso också tillbringade rätt mycket tid. Men de närmaste har alltid varit själva.
När jag tänker lite grann på allt vad jag har skrivit om i min blogg hittills, och den långa följetongen som är Kärleksfast, samt var jag befinner mig i dagsläget så är det något som slår mig. Orsaken, den bakomliggande orsaken; vad är det som gör att jag gör vad jag gör? Vad är det som gör att jag är som jag är?
Jag har försökt att göra ett utlämnande, ett emotionellt blottande om du så vill, men endast i egenskap av ett eget personligt och psykologiskt djupdyk i mig själv, men frågan är, kommer man någonsin till botten? Jag har gått i terapi av och till i ett år och har kunnat prata av mig, lite grann som man gör med en god vän, men skillnaden är väl att jag inte har något som helst emotionellt band till min terapeut och tanken är ju att kunna säga i princip vad jag vill, om bara rädslan för att inte bli dömd var så himla stor. Men jag antar att det är en del i det stora hela, att överbrygga den rädslan och på så sätt bli fri från det obehagliga oket.
När det kommer till min egen djupdykning så har jag landat i en slutsats, om den är slutgiltig eller inte, det återstår att se, men i alla fall. Och allt börjar i.... min uppväxt, var annars (i sann Freudiansk ära)?
Mina unga år har präglats av relationer med ensamma människor. Det låter nästan domedagsaktigt men så är det. I mina närmsta familjära relationer har jag nästan uteslutande sett människor som inte levt i tvåsamhet. Min mor, änka och i princip enbart levt med mig, Farmor dog tidigt vilket gjorde att jag såg Farfar enbart leva själv, Morfar hade Alzheimers och jag har aldrig sett honom fungera normalt, vilket gjort att Mormor alltid, i mina ögon, levt själv.
De parförhållanden jag sett på nära håll har varit föräldrar till vänner och kompisar, föräldrar till kusiner, samt mina gudföräldrar där jag förvisso också tillbringade rätt mycket tid. Men de närmaste har alltid varit själva.
Uppenbart har detta påverkat hur jag är, och inte är, i en relation. Uppenbart att detta har satt spår, då jag aldrig sett, hört eller tagit del av, vardagliga konflikter som kan uppstå, kärlekstrassel eller ömhetsbetygelser.
Självklart, hela ansvaret ligger som sagt aldrig på externa faktorer utan mycket ligger självklart också i hur jag är som person, samt andra erfarenheter som också format mig, men det är intressant att analysera en sådan starkt färgad grund.
Hur hade jag kunnat tänka annorlunda? Vara annorlunda? Hur hade jag kunnat känna annorlunda? Måste jag göra det?
Kommentarer
Skicka en kommentar