FREDRIK SCHEIKE

Det hela började med en blick och en handskakning. En såndär som man visste betydde något särskilt, något mer än bara den ena förlamande blinda hälsningen efter den andra. Det var provet på att man passerat till en högre, mer exklusiv sfär. Jag kände det direkt i kroppen, de uppskattande ögonen som föll på mig, nickarna mellan de redan invigda, utvalda och upphöjda. Hade jag äntligen nått dit, till den insikten som i så många år gäckat mig? Vid det runda middagsbordet blev det definitivt uppenbart, jag var nu en av dem och medan alla de andra samtalade om ditt och datt och om små och stora saker, tingens förgänglighet och lekte vem som gjorde vad när, satt jag där åtnjutande allt det tysta beröm som jag i deras ögon förtjänade. Vilken känsla. Att vara invigd och att vara någon, att helt plötsligt byta plats inom sig själv och förtjäna det som vi så många gånger bara drömmer om att uppnå. En lastbils snabba dundrande tar mig bort från min introspektion och min hjältekänsla, men

I sedvanlig anda är det alltid samma väg hem genom snön. En och en halv kilometer verkar inte långt vare sig på sommaren eller hösten, men några meters pulsande konstaterar snabbt det faktum att detta nästan är ett maraton. Det blåser i alla fall inte och snöfallet är jämnt och fint. Vädergubbarna har hållit sitt löfte och låtit temperaturen ligga på stadiga minus tjugotvå. När såg man sist solen? Inget som är värt att tänka på, inget som går att tänka på utan att slås ner av vemod. Under mössan ekar musiken i halvtakt gentemot hjärtat som kämpar med att få kroppen att forcera en meter vithet som når upp lagom till midjan. Vilken våldsam natt. När batteriet ger upp på en gång är det tystnaden som skriker i kroppen. Nyförlöst vill den göra sig påmind och pracka på tanken om att i början var det minsann bara den som härskade och allt därefter, trots dess goda intentioner, har uppstått för att motarbeta den. Väl ute på vägen, nyplogad, bred och förbar är det dock dags att förbann

Det har sin charm. Det har sin charm att bli väckt klockan 08:15 på en Söndagsmorgon, när man själv planerat att sova länge, sova ut, men då hundvalpen har andra planer. Att hitta honom skogstokig i vardagsrummet, jagandes och bitandes på sin egen lilla golvblöja, där han normalt ska göra alla sina nödvändigheter, men som också fungerar minst lika bra som ett snack innan frukost, det har sin charm. Frukost ja, det är klart att vi ska ha frukost innan vi går på promenad. Men när jag har utfört mina nödvändigheter bakom lyckta dörrar kommer man tillbaka och ser att det finns en överdriven kvantitet av hans egna, utspridda på en area av en gånger två meter. Plocka upp och slänga, och servera katten först, annars blir hon vild av avundsjuka, hälsa på kärestan som krasslig ligger i sängen och behöver en extra filt trots att det är 25'C varmt ute och minst 30'C inne. Det är ju som typiskt att bli sjuk när man minst kan hantera det och när man som mest har att göra. Efter utd