Arketyper

Det hela började med en blick och en handskakning. En såndär som man visste betydde något särskilt, något mer än bara den ena förlamande blinda hälsningen efter den andra. Det var provet på att man passerat till en högre, mer exklusiv sfär. Jag kände det direkt i kroppen, de uppskattande ögonen som föll på mig, nickarna mellan de redan invigda, utvalda och upphöjda. Hade jag äntligen nått dit, till den insikten som i så många år gäckat mig?

Vid det runda middagsbordet blev det definitivt uppenbart, jag var nu en av dem och medan alla de andra samtalade om ditt och datt och om små och stora saker, tingens förgänglighet och lekte vem som gjorde vad när, satt jag där åtnjutande allt det tysta beröm som jag i deras ögon förtjänade. Vilken känsla. Att vara invigd och att vara någon, att helt plötsligt byta plats inom sig själv och förtjäna det som vi så många gånger bara drömmer om att uppnå.

En lastbils snabba dundrande tar mig bort från min introspektion och min hjältekänsla, men ändå förnimmer jag känslan. Det är jag och dem nu. Det är vi nu. Nu är jag någon annan. Det var väl så, och inget inbillat? En snabb nickning åt mitt håll drar mig tillbaka till gemenskapen och värmen och säkerheten. Jag hade nog blivit man, i alla fall i andras ögon.

Don't be a stranger! Loves