Obönhörligen. 11/06/2017

I sedvanlig anda är det alltid samma väg hem genom snön. En och en halv kilometer verkar inte långt vare sig på sommaren eller hösten, men några meters pulsande konstaterar snabbt det faktum att detta nästan är ett maraton. Det blåser i alla fall inte och snöfallet är jämnt och fint. Vädergubbarna har hållit sitt löfte och låtit temperaturen ligga på stadiga minus tjugotvå. När såg man sist solen? Inget som är värt att tänka på, inget som går att tänka på utan att slås ner av vemod. Under mössan ekar musiken i halvtakt gentemot hjärtat som kämpar med att få kroppen att forcera en meter vithet som når upp lagom till midjan. Vilken våldsam natt.

När batteriet ger upp på en gång är det tystnaden som skriker i kroppen. Nyförlöst vill den göra sig påmind och pracka på tanken om att i början var det minsann bara den som härskade och allt därefter, trots dess goda intentioner, har uppstått för att motarbeta den.

Väl ute på vägen, nyplogad, bred och förbar är det dock dags att förbanna att den lilla lilla musikapparaten inte laddat batterierna tillräckligt över natten, då det enda som syns är sladd- och bromsspår, blinkande sirener, en upp- och nervänd motorcykel, en krossad bilfront och sju ambulanssköterskor som samlats tyst men effektivt för att vaka över de skadade. Plötsligt försvinner lukten av nyfallen snö och istället fylls näsan av spillt blod, avgaser och sorg. Sköterskorna jobbar som myror och ångan från deras andedräkter går inte att ta miste på, det gäller liv och död. Alla olyckor har den magnetiska effekten att de inte går att slita ögonen ifrån. Här och nu kan inte ens öron eller näsa fly.

Jobbet kallar obönhörligen men scenen, och livet, utspelar sig precis här, och nu. Bilföraren gråter okontrollerat mot en polis axel, oskadad men ärrad för livet och de två unga som ligger på backen som har hållit om, litat på och levat ögonblick till ögonblick med varandra verkar långsamt glida ur tidens grepp och in bland de rödstänkta snöflingorna. De måste ju upp på bår! De måste ju in i värmen! De måste ju, de måste ju, de måste ju! Men skriken är invärtes och det går inte att vara annat än en passiv åskådare, för sannerligen vet ju expertisen bäst även om civilkuraget och medmänskligheten för krig mot förståndet.

Det blir nog inget morgonkaffe på fabriken idag. Vilken våldsam morgon.

Don't be a stranger! Loves