Triptyk i självbevarelsedrift.
Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.