FREDRIK SCHEIKE

Just det, jag hade ju en grej till också. Eller hade jag det? Jag vet inte längre. En av de stora fördelarna med att nu faktiskt sitta på en lite stabilare inkomst är ju att jag har börjat gå i regelbunden terapi. Och det är spännande.

Det här kan mest troligt bli det absolut sämsta jag skrivit i hela mitt liv, men det får det säkerligen vara, alla har vi små och omöjliga punkter som gör oss mänskliga och då vill jag bara belysa att jag inte hävdar att jag är något slags sol utan fläckar, inte heller perfekt, snarare oerhört, oerhört mänsklig.

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont , men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.

En ensam ros skjuter upp över buskaget och det är den enda blomma som blommar bland miljoner gröna blad. En enda ros har brutit sig igenom lövverket och får all beundran i sin ensamma majestät. En stilla ros blottar sig, men är också den enda som klarar av att livnära sig.

Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.

Ingen dag är den andre lik, men ändå är det detsamma. Nja, det kanske är att ta i, men lite grann är det som att saker och ting repeteras, eller går i loop. Det finns väl helt enkelt mönster som vi följer, spår som följer oss eller vanor, rutiner och beteenden som går hand i hand med hur vi är och vad vi gör.