En ensam ros.
En ensam ros skjuter upp över buskaget och det är den enda blomma som blommar bland miljoner gröna blad. En enda ros har brutit sig igenom lövverket och får all beundran i sin ensamma majestät. En stilla ros blottar sig, men är också den enda som klarar av att livnära sig.
Jag har, förutom att jobba idag, hunnit gå igenom nästan varenda bild jag någonsin sparat. Jag hittade en gammal hårddisk, kopplade upp den, och fan en drös, en skatt och en grotta med bilder, organiserade märk väl, i princip från 2006 och framåt. Per samtal jag ringde hann jag igenom minst tio bilder, om inte fler, och vandrade igenom hela min dokumenterade ungdom.
Jag varvade också detta med att söka efter en terapeut igen, en psykolog att själv prata med då jag känner att jag behöver hjälp att ta mig ur den grotta jag befinner mig i, och kanske också en dag göra som rosen i bilden här ovan. Framför allt kom känslan av att jag behöver bearbeta mig själv i min stressiga miljö och när jag själv är som mest stressad, bland barnen, i vardagen och i relationen. Jag vill inte vara pappan som tappar tålamodet på en handvändning och jag vill hitta tillbaka till ett inre lugn, om det går, där jag kan vara ännu mera konstruktiv och stöttande och hitta den empati och den kärlek som bor i mig.
I processen att hitta en terapeut så har jag gått igenom mängder via Ahum som jag blev tipsad av av en psykolog som inte hade någon tid till övers. Per samtal så har det blivit minst 1 eller 2, så jag har tagit det med ro och lugn och verkligen sökt. Jag har också använt mig av deras matchningsservice, för att lite grann ta tempen på mig själv och för att se vad de rekommenderar.
En av frågorna var om jag på sistone har börjat grubbla, eller fundera tror jag var det exakta ordvalet, mycket på sistone kring de stora frågorna; om jag har börjat tänka på vad kärlek egentligen är, vilka livsmålen är och om jag tittar tillbaka ibland med ett nostalgiskt synsätt på det som varit. Och det var då det slog mig.
När har jag inte funderat på de stora frågorna? När har jag nånsin tagit lättvindigt på frågan om vad kärlek är? Jag har väl aldrig slutat fundera på de frågorna? Betyder det då att jag alltid har varit deprimerad? Eller går mina funderingar på ett "djupare spår", ligger de på ett "djupare plan" än en allmändeppig "vad fan är kärlek och varför behöver jag det när ingen vill ha mig"-frågeställning?
Jag har ändå inte råd med en terapeut just nu. För 45 minuter kostar det minst 950:- och sen uppåt. Jag hittade två matchningar på 1150:- respektive 1200:-, men de får vackert vänta tills dess att jag börjar tjäna mer pengar.
Kommentarer
Skicka en kommentar