Stor och liten.
Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.
Idag lyssnade jag på många ord som både kom ur min egen och hennes mun och förundrades över hur klumpigt vi ibland, eller ofta talar med varandra. Som att vi talar om varandra, utan att lyssna, utan empati eller bara på ett fullkomligt falskt manér. Ord som lät falska, ord som låg fel och ord som i och med sitt yttrande bar en önskan om att vara sanna. Meningen som till exempel var; vi har aldrig haft det bättre än nu, klingade så oerhört falskt att jag fick kväljningar så fort jag hörde den.
Idag lyssnade jag på många ord som både kom ur min egen och hennes mun och förundrades över hur klumpigt vi ibland, eller ofta talar med varandra. Som att vi talar om varandra, utan att lyssna, utan empati eller bara på ett fullkomligt falskt manér. Ord som lät falska, ord som låg fel och ord som i och med sitt yttrande bar en önskan om att vara sanna. Meningen som till exempel var; vi har aldrig haft det bättre än nu, klingade så oerhört falskt att jag fick kväljningar så fort jag hörde den.
Ja, jag kanske låter överdrivet dramatisk, men när vi moment efter moment, ögonblick efter ögonblick inte klarar av att ta lättvindigt på något, då ingenting (än så länge) på riktigt har läkt efter den enorma kris vi gått igenom så känns det som en sån stor lögn att det inte finns ett uns sanning på kartan. Hon berättade om kintsugi, och att hon fått höra att vissa går igenom en kris och förblir skärvor, medan andra går igenom samma kris och lagar det med guld, enligt japansk tradition och att vi just nu var det sedermera.
Det kanske vi kommer att vara, men vi har fortfarande lång väg kvar att gå innan vi ens hittat alla skärvor till det som en gång var vår kruka. Ja, jag kanske behöver gå tillbaka till och söka min egen terapi, det vet jag att jag behöver rättare sagt, men det faktum att pengarna det kostar inte finns så är det svårt att ens veta var man ska börja.
Jag tittar på mig själv i spegeln och ser sprickorna. Jag lyssnar till mig själv och hör krackeleringen. Det är ingenstans jag hittar ett uns av kintsukuroi, filosofin bakom att det är just min trasighet som gör mig vacker med sprickorna som finaste ornament.
Jag ser mig själv och ser mig själv. Sårad. Sargad. Försummad.
"Är det så här att vara kär när man är liten, hur är det då att vara kär när man är stor?" sjöng klass C i fyran. Så här, ungefär, kan man tänka.
Kommentarer
Skicka en kommentar