FREDRIK SCHEIKE

"Vet du vad vi gör här?" "Eh, ja, alltså, ja. Erik har berättat lite." "Och vad har Erik berättat?", Frippe svängde direkt och såg rakt på Erik medan Jakob försökte hitta orden och Frippes assistent såg upptagen ut med att sortera papper från de tidigare intervjuerna. "Det beror lite på vilken avdelning, men," han ville inte säga rakt ut att de prackade på folk nåt de inte behövde till ett pris de inte hade råd med, "telefonsälj i stor bemärkelse."

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

Drömmar, ja. Vad är en dröm? Drömmar kan vara verkliga, de kan vara läskiga, de kan vara stora och de kan vara små. Drömmar kan hända när du sover men likväl när du är vaken. Drömmar är mål, men har också en ouppnåelig kvalité till sig. Annars skulle de väl bara heta verklighet?

Han stirrade upp i taket. Såg dammet virvla i ljusstrimmorna i den heta julimorgonen. Gardinerna rörde sig inte en millimeter och ljuset var av sådan kvalité att han visste att det var väldigt tidigt. Det var en jävla ovana han hade. Att alltid vakna först. Han hade gjort det sen lumpen och sen dess aldrig kunnat sova längre än till klockan 08:00, och då tyckte han att det var sent. Dammet dansade, katten sträckte slött på sig, lakanet hade han sparkat av sig, svetten lackade redan och huset låg tyst. Eller var det hela världen som gjorde det? Var han nu så öronbedövande ensam?

Eskapism - eskapism (engelska escapism ’verklighetsflykt’, av escape ’fly’), flykt från verklighetens problem.  1   En person som framställer sin personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om och som inte är reella, är en eskapist. Det man flyr till kan vara olika saker. En fysisk verklighetsflykt kan vara att åka på en resa. "[...] eskapism mer lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd." Alkohol och diverse drogers effekter kan också göra att man upplever att man slipper verkligheten för en stund. 2 "Lurar vi oss själva eller är viss verklighetsflykt en förutsättning för att orka med livet?" 3

"The Jolly Joker", ett blått jokerkort låg på backen. Alldeles framför dörren. Det kunde ha varit slängt eller tappat där.  Det var dock mest troligt placerat. En blå joker, en klassisk narr, som håller upp en hel kortlek mot en vit bakgrund, kantad av vad man bara kan beskriva som "post-apokalyptiska" stjärnor. Och så texten såklart. "The Jolly Joker".

Alla städer har sina egna problem och områden som de flesta bara beträder om de måste. Göteborg har Biskopsgården, Malmö har Rosengård, Stockholm har Alby och Östersund har Torvalla och under 90-talet var det Kickers som satte området i skräck och hade ett rykte om sig, större än vad de i själva verket var. "Fullblodsidioter med småkukskomplex", hade Rashids farsa beskrivit dem som på perfekt Iransk brytning. Och det var faktiskt inte dem som hade skrämt Räkan, det var något mycket, mycket mörkare.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

Nere vid Östersunds Centralstation är det alltid extra blåsigt, oavsett tid på dagen, säsong eller varifrån man kommer. Det är dessutom oftast blixthalt i de båda backarna som möts på baksidan av stationen, precis vid entrén och det är många gånger som fulla brutna ben fraktakts därifrån på en fredag eller lördagkväll. 

Alla känner apan, och apan känner ingen, fast i Östersund är det tvärtom, alla känner apan och apan, eller spindeln i nätet kanske man ska säga, är en 185cm lång, renrakad, vattenkammad och välklädd kille som alla känner som Räkan. Inte det mest smickrande av smeknamn, men det är få som har sitt att säga i skapandet av sin egen legend.

I ett annat skede av livet borde jag kanske ha börjat fundera på vad egentligen gjorde för fel, inte tagit det så här långt och inte sårat så många på vägen, det borde kanske ha varit en idé och gjort saker och ting mycket lättare, istället för att ösa ur mig allt på en gång. Men med kriser kommer förändring och med förändring mognad, och utan kokong ingen fjäril.

Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

När hon hade varit liten slutade hon inte med nappen förrän hon var 7 år gammal, det var en historia som hennes mamma gärna berättade gång på gång, och gärna inom hörhåll för halva Södermalm. Det hade gått så långt att hennes mamma och pappa till slut började klippa små bitar av nappen för att övertyga henne om att hon svalt den pö om pö. Inte så konstigt kanske att alla hennes blyertspennor nu såg ut som de gjorde.

Matglad är jag, och det är i ärlighetens namn en av de absolut största delar i mitt liv. Jag är fullkomligt epikurisk när det kommer till mitt förhållande till mat och att jag inte är kock på heltid, eller utbildad, beror på något så tråkigt som mina handeksem. För mycket tvättning, vilket är A och O, i ett professionellt kök gör att mina händer sväller upp, blir röda och för jävliga. Men kärleken består och jag började jobba på kafé, ett bra mellanläge mellan restaurang och hemmakock och till slut fann jag även annan kärlek där.

Klockan var 05:58 och telefonen började vibrera. Som den alltid gjorde på torsdagsmorgnarna. Det var mycket som skulle fixas innan hon kunde gå till jobbet. Hundpromenad, en sväng förbi bageriet på vägen hem, 30 minuters träning och frukosten till både maken och barnen. Klockan var 06:30 när den ringde igen och hon visste att något i morgonrutinen var tvunget att ryka. Som alltid på torsdagsmorgnarna.

Han vek av vid gamla Domusgaragets infart och gick ner Thoméegränd i eftertänksamt tempo, samtidigt som han inte ens njöt av den röda Marlboron som han lovat att sluta röka så många gånger. Han sneglade till vänster och såg den gamla kinakrogen med sina ikoniska röda gardiner och nedsuttna inredning, först in och först ut, tänkte han när han slängde iväg ciggen i snöslasken. Hon hade varit död i tre dagar innan grannarna börjat klaga. Hans högra sko läckte in i hälen och han var redan dyngsur. Det skulle bli en lång dag.

Vad krävs egentligen för att man ska bli kär? Är kär samma sak som förälskad? Vad krävs för att de första intrycken ska övergå till bestående "men"? Här kommer kanske den töntigaste listan någonsin, men jag är ju rätt töntig av mig.

Kan man säga att ett hjärta läker, om ett hjärta aldrig varit delat? Kan man säga att man helar något som aldrig varit trasigt? Finns det ett större självbedrägeri?