Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 16)

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

Alltså, när jag skriver bloggens natur så menar jag blogg i allmänhet, själva fenomenet och inte just specifikt min egen, trots att den självklart faller in under den generaliseringen.

Jag tänker så här, genom mina misstag, genom allt jag har gjort fel, och satan vad det är mycket och fortsätter att vara, så kanske jag kan genom att dela med mig av det också hindra andra från att kanske göra samma misstag, eller i alla fall se på mig och det jag gjort och känna en sån jävla idiot tänker jag aldrig bli. Sen att det är långt ifrån en miljon läsare på min blogg det spelar liksom ingen roll.

Dock så kände jag, i stark kontrast med mina tankar, när jag gick igenom innehållet, låter jag inte som en nostalgisk gubbsjuk surgubbe som gråter över förlorad ungdomlig kärlek istället för att försöka hitta en lösning på de vuxna problem jag faktiskt har? Det är ju onekligen en fin balansgång att gräva i minnen och att låta som en fullständig förlorare. Någon som är så nedgrävd i det förflutna att det inte finns en väg ut.

Hur mycket tid lägger jag till exempel på att analysera min egen bristande funktionsförmåga, eller grämer jag mig mest över spilld mjölk? Vad har det för konsekvenser i mitt skrivande och i min analytiska förmåga över mitt eget beteende?

Det finns många "tänk om"-moment i min djupdykning, och många gånger jag funderar, vad hade hänt om, var hade jag varit om, istället för att vara det och den jag är idag. Just det där "om:et" är så himla svårt att arbeta runt och kommer väl också av avsaknaden av vissa element i nutiden.

Sådana spekulationer är roliga att syssla med, men kan också bli toxiska om man börjar försvinna i fantasin över något som aldrig varit, aldrig blivit och på så sätt aldrig kunnat bli. Är vi konstant dömda att sakna det vi aldrig haft?

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor