Östersund Noir (del 2)
Hon klev in på kontoret på Polhemsgatan ungefär 08:15 och hoppades att frukostfikat hon hade med sig skulle kunna göra att de övriga hade lite överseende med hennes sena ankomst. Hon jobbade på första våningen och det var sträckan ifrån ingången till hissen som hon hatade och fruktade mest, det fanns alltid någon som aldrig höll käft eller skulle göra sig lustig. Inte idag, inte ens portvakterna verkade bry sig. Kanske var det för hon tittat fåraktigt åt ett annat håll, eller så hade deras kvot för hur mycket man får lägga sig i andras affärer redan uppfyllts så här tidigt på morgonen.
När hon kommit upp och glidit in på mötet bakvägen och relativt obemärkt så plingade hennes telefon till;
"Jolle har skitit på badrumsmattan, igen... Vad fan Clara."
Nåt var tvunget att prioriteras bort, stackars Jolle.
När mötet var klart lämpade hon över macka efter macka på sina kollegor, och hoppades att ingen skulle fråga vart hon hade varit. Sandgren kom fram, vilket alltid var illabådande. Hon började dra upp detalj efter detalj om det makabra som just skett i Östersund och hur närpolisen där bett om understöd och hur kul det i slutändan skulle vara för henne att åka upp och ha ett riktigt fall att bita i. Hon tog en tugga av en ostfralla och undrade för sig själv var fan Östersund låg egentligen. Det var inte direkt en stad hon kände till, eller jo, vänta, förresten, hon hade varit där på skidskytte VM redan 2008, men då bara som civil och inte sett särskilt mycket mer av staden än vinterarenan och Scandic på det lilla torget lokalbefolkningen kallade Stora.
- Jag vill att du släpper allt och fokuserar nu, det är en rätt sjuk situation, fortsatte Sandgren. Och jag behöver dig på plats inom 48 timmar. Resten, ja ni vet vad ni gör och är det något som Clara behöver så förväntar jag mig att vi stöttar.
Hon gick från mötet med tomma händer, halade upp mobilen och skrev direkt;
"Jag kommer vara borta några dagar, förlåt, jobbet. Ring mamma om du behöver hjälp."
Kommentarer
Skicka en kommentar