Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 17)
Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.
Jag nämnde i tidigare del i korthet den tjej jag åkte till New York för att på något sätt imponera. Det kan låta patetiskt men romantiskt, men när just den enda resan till slut förvandlade hela mitt liv tror jag ändå att det är värt att granska närmare.
Väl i New York, förutom billigt hotell, billig mat och billig resa, så tog jag till vara på ögonblicket och föll för reklam. Rättare sagt, jag satt vid min laptop och kommunicerade med mina vänner, skrev och försökte hitta mig själv när annonsen från New York Film Academy hoppade upp som en Jack Russel-terrier och bet mig i ansiktet. Då jag alltid sysslat med teater som hobby så fyllde jag i min information och tänkte "det här skulle kunna vara en rolig grej". Jag tänkte verkligen inte mycket mer på det så när samtalet kom dagen efter för att kika mitt reella intresse satte jag nästan kaffet i halsen. Att jag samma eftermiddag åkte Downtown på rundtur kring campus och möte inför att börja redan till hösten är lika galet som sant, och jag köpte studentvägledarens ord, varenda ett, när han berättade att han kände på sig att man skulle kunna se något stort av mig redan året därpå. Helt plötsligt öppnade sig en värld för mig och jag hade aldrig ens haft tanken på att kunna ha en hobby som ett yrke, men nu stod jag där med möjligheten och dörren öppen.
Jag började självklart, flyttade till New York, hyrde ut min 1:a i Östersund i andra hand och tjejen jag försökt impa på kom och besökte. För feg eller för vis eller för olärd av mina tidigare erfarenheter så berättade jag aldrig hur jag kände, och lät istället spelet ha sin gång. Allt det här som engelskan kallar "assertiveness" och som skulle kunna översättas till självhävdelse som hade blivit en negativ spiral i en destruktiv mansbild i mina senare ungdomsår hade blåst bort till förmån för blygsamhet, passivitet och (falsk) ödmjukhet. Jag sätter "falsk" inom parantes av två anledningar, den första, för att det inte riktigt kan klassas som äkta ödmjukhet om man inte vet hur man ska gå tillväga och den andra, för att jag hade en falsk självbild i största allmänhet där jag också var falskt självsäker och falskt självmedveten men äkta i min kärlek.
Jag lät andra upprepa mina tidigare misstag, och med det menar jag att då jag inte hävdade mig själv och berättade hur jag kände så strulade en klasskompis med henne på en utekväll tillsammans. Jag förrådde mina egna känslor då jag inte berättade för min klasskompis att jag skulle tycka att det kändes fel när han frågade om han fick göra ett försök. Jag stod med svansen mellan benen, huvudet sänkt och rättfärdigade mitt ickesjälvhävdande beteende genom det moraliska argumentet att jag inte hade någon äganderätt eller bestämmanderätt över hur andra skulle agera, utan hänsyn till egna känslor. Kanske band jag ris till egen rygg som någon slags moralisk aga över hur jag sårat andra på exakt samma sätt.
Oavsett, kärleken var förlorad och kvar fanns ett brustet hjärta, sårade känslor och tankar på hur jag skulle kunna bli ärligare med mig själv där jag stod i dammet av ett krossat ego.
IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor
Kommentarer
Skicka en kommentar