FREDRIK SCHEIKE

Stulen tid. lånad tid, tid som inte tillhör mig och som egentligen inte tillhör någon. Tid som är linjär, cirkulär och exponentiell. Tid som är relativ och infrekvent. Tid som egen dimension och tid som en del av det vi alla är. Vad är tid och varför känns det som att jag sitter här fast jag inte borde?

Tunnbrödsstut med messmör, lösgodis, saltlakrits, Sibylla, Gatuköket, bea-dipp, mjukglass och öl för 60 spänn styck. Ditt eget språk, kylslagna morgnar, daggtäckta gräsmattor, bäverätna träd, väderslitna bryggor, källvattenskallt kranvatten, tranan som gråter i ottan och milsvida skogar. Skymningsljuset. Morgondisen. Rågbröd. Minnen. Tystnaden. Vad är hemma för dig?

Tro int' att jag gett upp bara efter ett par dagar med min nya utmaning till mig själv. Ha lite högre förhoppningar kring det hela. TIll mig och till min i mångt och mycket väldigt splittrade självdisciplin. Jag kan vara otroligt strikt med mig själv i vissa avseenden och vara så som en alkispappa på 70-talet i andra. Det vill säga frånvarande och kränkande, gentemot mig själv alltså.

Att försöka bota min skrivkramp, dag 2. Eller dag 1. Eller kanske till och med dag 0. Jag bestämde ju mig igår, så vad blir resultatet T-X? Alla formaliteter åsidosatta, jag  sitter i alla fall här igen. Med en tom sida och låter mig själv präntas ner.

"I ensamhetens skogar är fallande löv ett godtyckligt sällskap." - Anonym

Helvete vad längesen det var jag satt här. Hel-vet-e. På ren svenska. Och då har jag ju ändå skrutit med, även om det var längesen, att jag hade blivit bättre på att blogga. Tji fick man för de ambitionerna. Det är väl inte heller jättekonstigt med tanke på hur mitt liv i dagsläget ser ut. Mitt schema har varit tjockare än en fryntlig bäver tecknad av Walt Disney själv.

"Hur mår du?" Jag får frågan nästan på slentrian, som alla andra, och ibland på riktigt och då vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Det är en helt omöjligt komplex fråga att faktiskt ge ett kort svar på.

Jag håller på att explodera, att rinna över, jag håller på att rämna. Jag kan inte sitta still och jag kan inte hålla koll på någonting och det är väl hälften kaffe och hälften ångest och hälften någonting annat, men magkänslan är bara både att nåt kommer att hända, att jag vill springa ett maraton, att jag vill bli klar med mina böcker samt att jag vill lägga mig och sova.

Tusen gånger om har jag börjat att skriva och tusen gånger om har orden försvunnit ut i ingenting. Locket har lagts på och jag har suttit stilla och likt en tryckkokare låtit intrycken möras över en ofantligt lång tid. Det har varit alldeles för mycket på sistone och det är svårt att ta och ha egentid. Men ibland kokar det över, och man måste bara sätta sig ner - och vara.

Nu har jag bott i Spanien i snart 10 år. 10 år av drygt 35 levda. Ja, vi har inte riktigt kommit upp i en tredjedel av livet än, men det närmar sig med stormsteg och det känns konstigt. Det är som att det är hemma men ändå inte riktigt, som att jag hela tiden blickar utåt, men inåt och bortåt. Jag är invandrare.

Åre, Östersund, London, Vancouver, New York och Los Angeles. På alla dessa platser har jag spelat handboll. Nej, jag skojar, jag är inte Bengan Johanssons karaktär i Varan-TV. Men alla dessa platser har jag bott på, och vad har de gemensamt? Vatten och närheten till det.

Ännu en serie inlägg, ja kanske? Och varför inte? Den som inga byxor har och så vidare. Nej, men det det beror på är helt enkelt funderingarna som snurrar, kring min egen ålder, min historia och min tid. De små grejerna helt enkelt.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, för ovanlighetens skull. Men huvudet är så fullt så att jag måste få ur mig brottstycken av det som snurrar i alla fall. Det är ilska, glädje och sorg, det är stress, tappad fokus och det är en prestationsångest, det är kaos i hjärta och hjärna och i kommunikationen dem emellan.

Okej, nu har det varit otroligt tungrott på sistone på det personliga planet. Jag har inte hunnit med särskilt mycket alls och allt runtikring har påverkat min förmåga på jobbet och självklart i största allmänhet mitt humör. Jag tänkte därför att jag byter spår helt och försöker hitta ljusglimtar, få, små men kanske växer dem, i vardagen.

Jag har återigen fastnat lite grann i det nostalgiska. Jag satt igår i baksätet på vår röda Opel och sick-sackade på dalavägar med en burk cola och ett somrigt Sverige som svepte förbi, för att i nästa stund stå och känna doften av rostbiffen och potatissalladen på mormors begravningslunch, för att i den tredje och sista känna lugnet och atmosfären av en kall Guinness på The Cat & Fiddle, alldeles bredvid min lägenhet i Los Angeles. Jag var uppslukad av vartenda moment och fullständigt närvarande i alla, utan att röra mig en millimeter från stolen där jag satt.

Vem sa det först, Shaw eller Wilde? Vissa tillskriver citatet någon anonym källa för tusentals år sen, men det låter onekligen väldigt taget ur luften. I onsdags fick jag för första gången upp ögonen för vad det verkligen betyder.

Ett av de stora problemen jag har här i livet är att jag är riktigt dålig på att avsluta saker och ting. När jag säger riktigt dålig, så menar jag verkligen riktigt dålig. Jag kan börja 100 projekt samtidigt med lika mycket entusiasm och passion för allihop, men när det kommer till ett genomförande och ett avslut, då är jag som bortblåst. Kontinuiteten har blivit en last och jag en kunnig kapare av densamme.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.

Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen och jag vet just nu inte direkt varför. Eller jo, jag ska inte lura mig själv eller någon annan för den delen, jag vet precis varför jag har gråten i halsen. Det är precis som när man säger till någon, jag är inte ledsen för att brista ut i tårar sekunden efter. Man vet, det bara är så att vi kanske inte vill erkänna allt för oss själva.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?