Energi.

Jag håller på att explodera, att rinna över, jag håller på att rämna. Jag kan inte sitta still och jag kan inte hålla koll på någonting och det är väl hälften kaffe och hälften ångest och hälften någonting annat, men magkänslan är bara både att nåt kommer att hända, att jag vill springa ett maraton, att jag vill bli klar med mina böcker samt att jag vill lägga mig och sova.

Alltså det här med typ hyperaktivitet måste vara något slags, ja jag vet inte, superkraft? Nej, jag tror inte på det narrativet. Kan det vara en förbannelse och en förmåga? Ja, kanske. Men jag är ju inte hyperaktiv.

Känslan känns som om när man ska ut och resa, det är inte den panikångest och mani som jag hade tidigare i livet, snarar en känsla som är att någonting som sagt kommer att ske. Att startgroparna till något, ja vad som helst, bara bränner i hälarna. Motorerna värms upp och snart är det dags för avfärd, kaptenen viskar nästan lugnande och berättar att det inte kommer ta mer än någon timme att ta sig till destinationen, att vädret är klart, luften är hög och det är en lätt syd-sydostlig bris som aldrig kommer att påverka oss på 30 000m höjd. 

Jag vet inte varför, men jag bara rinner över. Jag vill allt på samma gång och kan inte nåt samtidigt. Jag har klarat mig igenom alla mina kurser hittills och jag har klarat jobbet och fått bättre resultat de här två veckorna än på länge och jag försöker liksom hålla båda fötterna på jorden samtidigt. Jag vill, jag vill, jag vill och den känslan av att vilja är fantastisk. Ett driv som behövs konkretiseras till något. Ska jag sätta mig och skriva mer? Jag kanske ska hjula till närmsta by?

Det kan inte enbart vara kaffet. Eller?

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor