FREDRIK SCHEIKE

Jag började skriva, slutade skriva, fortsatte skriva och raderade saker och ting till höger och vänster. Jag lät det ligga, jag lät det vara, jag lät det vila och vissa saker lät jag till och med glömmas. Och så kommer den där sprängande känslan igen. Den där känslan av att bara måsta få ur sig. Det är det eller dö.

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

Del fyra av min "följetong"  får låta vänta på sig. Det är inte för att jag inte har påbörjat den, det är det att jag inte haft ro, eller sinnesnärvaro tillräckligt att faktiskt slutföra. De övriga delarna är också typ planerade, och jag har skapat ett långt narrativ i huvudet, nu ska jag bara få ner det i pränt också. Men.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

"I ensamhetens skogar är fallande löv ett godtyckligt sällskap." - Anonym

"Om du inte gillar mina principer", sa Groucho Marx en gång, "så har jag andra." Och lite grann så är det som juli har artat sig. En lång helvetiskt varm månad där jag suttit under taknocken och ringt obekanta privatpersoner för att sälja VVS-tjänster. Jag som aldrig gillat B2C, alltså direktmarknadsföring eller business to customer, som det står för.

Tusen gånger om har jag börjat att skriva och tusen gånger om har orden försvunnit ut i ingenting. Locket har lagts på och jag har suttit stilla och likt en tryckkokare låtit intrycken möras över en ofantligt lång tid. Det har varit alldeles för mycket på sistone och det är svårt att ta och ha egentid. Men ibland kokar det över, och man måste bara sätta sig ner - och vara.

Jag stod med Limas centralstation i ryggen, en svulstig postkolonial byggnad med marmorbågar och fyra meter höga pelare. Limas centralstation som band samman det stora lilla landet med tågtrafik i alla vädersträck. Där stod jag, ensam, med en ryggsäck och blickade ut över den myllrande miljonstaden och undrade hur jag skulle ta mig, ja egentligen någonstans.

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla  mina  inlägg  om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

En god konversation med en god vän kan vara omvälvande, uppfriskande och omskakande och allt på samma gång. Och precis så var det igår när jag pratade med en av mina äldsta vänner som jag tyvärr inte pratar med allt för ofta längre, det blir helt enkelt så när livet ibland kommer emellan och distanserna gör att man inte lika lätt bara kan glida över på en kaffe.

Igår var det galan med stort O, den enda, den största, och den mest medieuppbåd av alla, Oscarsgalan , där de främsta inom delar av vårt yrke ska firas med pompa, ståt och galans. "Everything Everywhere All at Once" blev stora vinnaren och fick bli årets snackis, till skillnad från förra årets som ju tyvärr blev långt ifrån filmerna, då Will Smith tyckte det var en lysande idé att gå och upp och smälla till Chris Rock och satte smolk i bägaren på resten av festen.

Jag har för första gången på år faktiskt, varit ruskigt bakis idag. Det är ingenting jag är särskilt stolt över, men samtidigt är det också ändå rätt roligt. Roligt med tanke på det lilla jag drack igår jämfört med hur en vanlig festkväll i Östersund i 20-årsåldern brukade se ut, otroligt jobbigt med tanke på att jag hade genrep och extremt mycket gnäll och tråkig attityd hemmavid.

Det roliga med att börja blogga mer konstant är ändå responsen jag har börjat få. Det är flera som har sagt att det är kul att läsa vad jag skriver och att det är relaterbart , vilket är precis det jag är ute efter. Det sorgliga i kråksången är naturligtvis att jag inser hur många människor som jag kallar vänner som jag inte längre håller regelbunden kontakt med.

Jag har sedan länge sagt att jag måste sluta köpa böcker innan jag har läst klart alla som jag har och fortfarande inte har läst. Nu får jag det kanske att låta som ett typ av beroendeproblem, och det finns ju onekligen sämre saker att vara beroende av än just böcker, men det var inte riktigt det jag menade.

Jag har varit i Paris så många gånger att jag, trots att det gått år sen sist, känner att jag fortfarande hittar och kan ta mig fram utan någon större svårighet. Metron är enkel, kvarteren är svåra, men skyltarna är relativt tydliga trots att mitt språk nu är på fallrepet.

Mitt i natten igen, det kommer att bli en lång natt med tanke på hur den har startat, så att sitta här, mitt i natten känns egentligen inte så främmande. Jag borde sova. Jag borde ta den där möjligheten jag nu har mellan barnaskrik, gasmagar och snarkande hundar att faktiskt lägga mig ner. Men jag sitter här med tankarna i kors. Igen. Grubblandes. Igen.

Skrev för ett tag sedan att jag hade hittat tillbaka till bloggen, jag annonserade mer eller mindre att jag skrev nästan dagligen och att det var ett sätt att hitta uttryck, ventilera och kommunicera, allt på samma gång. Och så blev det helg. 

Ja, nu är det tungrott. Riktigt tungrott, och samtidigt uppgivet. Inte alls lika glada miner som jag här har på ett av få kort jag lyckades spara. Hårddisken kraschade och det känns som om Timbuktu  haft ett finger med i spelet.

Tystnaden är något jag märkt väldigt mycket av på sistone. Och då framför allt min egen. Jag är mycket inne i mitt eget huvud och det stör andra som är runt omkring. Jag är sparsam med orden och jag utför saker i tysthet istället för att basunera ut vad, när och hur jag ska göra något. Tystnaden har blivit väldigt viktig i den fullständiga kakafoni jag lever i. Men det är ändå aldrig riktigt tyst.

Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.