Bränner genom livet.

Det roliga med att börja blogga mer konstant är ändå responsen jag har börjat få. Det är flera som har sagt att det är kul att läsa vad jag skriver och att det är relaterbart, vilket är precis det jag är ute efter. Det sorgliga i kråksången är naturligtvis att jag inser hur många människor som jag kallar vänner som jag inte längre håller regelbunden kontakt med.

Vuxenlivet är roligt, det är mycket roligt faktiskt, att känna att man är en individ med friheter och ansvar, och så länge man har ett någorlunda starkt konsekvenstänk så kan man ju göra nästan vad som helst. Så länge du borstar tänderna skulle du ju kunna käka choklad till frukost varje dag, eller dricka öl till lunch, eller bara äta chips i en vecka. Alltså alla dessa saker är dig till hands, så länge du vet att det enbart är du som är skyldig till konsekvenserna av ditt sedermera mående, för det kommer inte att vara lysande.

Det ger dig också många andra fördelar där du kan disponera över din tid på ett helt annat sätt, du kan vara din egen chef och du skulle rent teoretiskt sett kunna strunta i att gå till jobbet en dag. Men som sagt, konsekvenserna kommer du att få ta själv.

Tiden ja, den fylls upp med så otroligt mycket sysslor, hela tiden och jag är ibland en mästare på att både krångla till det för mig samt att fastna i upptagenhetsfällan. Och i den fällan försvinner det mycket energi, mycket tankeverksamhet samt mycket känslor. Det är därför det är extra roligt när gamla vänner hör av sig igen, det rycker dig upp ur den fällan och det mörkret och bygger återigen broarna mellan det som är och det som varit.

Ända fram tills för ett tag sen så tänkte jag ur ett relativt egoistiskt perspektiv när jag funderade på varför han eller hon inte hörde av sig oftare, tills jag insåg att det banne mig är lika mycket mitt ansvar att hålla kontakten. Ibland så rinner vissa vänskaper ut i sanden av olika skäl men om den ena inte ghostar den andra, så är det lika mycket mitt ansvar som någon annans om relationen anses vara värd att behålla och arbeta på.

Det är naturligtvis aldrig roligt att inse att man inte är oskyldig, det är ju alltid så mycket lättare att skylla ifrån sig och skylla på någon annan. Men, med den här insikten kommer också tårarna och ilskan, saknaden.

Det är omöjligt att hålla kontakt med alla som du möter och har en inverkan på ditt liv, men när du inte ens klarar av att hålla kontakten med de som har står eller har stått dig allra närmast, ja, då kanske du bör tänka om lite i prioriteringarna. Livet handlar om val, så vi måste sluta skylla allt på brist på chanser och möjligheter.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor