Paris min sköna, Paris.
Det är otroligt att tänka att jag har varit flytande på franska, så pass duktig att jag arbetade som tolk vid 19-års ålder på stora evenemang, där jag fick ett ansvar att vara mellanhanden mellan organisationen och deltagarna, bara på min språkliga merit.
Jag bodde i Frankrike under ett läsår och trots att jag pluggat språket i Sverige tidigare under ett flertal år så är det inget, och jag menar verkligen inget, som lär och mästrar dig så mycket som att bli satt i en familj och en kultur du inte kan något om som dessutom inte är särskilt duktiga på ditt andraspråk. Jag slog ner i deras familj som en bomb och jag tror tyvärr att den familjen fick smaka på nästan alla mina rebelliska instinkter som jag hade som tonåring. Sällan har jag varit särskilt rebellisk i hemmet eller med min mor, men i Frankrike fick jag luft under vingarna på ett annat sätt då jag fyllde 18, hade en mansgestalt konstant i huset, samt gjorde mitt bästa att slå mig fri från Sverige och samtidigt försökte hitta mig själv.
I mångt och mycket var jag nog rätt orättvis mot min värdfamilj och det är nog något jag idag kan skämmas för. De öppnade sitt hem för en liten vilsen kuf från Sverige och delade mat, semestrar, bäddar, lakan och husrum över helgerna med mig. De var förvisso mer naturinriktade, där brodern som var ungefär lika gammal som jag gick just natur, medan jag var mer samhällsinriktad och gick motsvarande litteratur, om man nu kan dela upp människor i grupp efter gymnasiala normer.
Men språket försvann och med det en del av min identitet. Det försvann inte direkt när jag flyttade hem, inte heller senare när jag bodde utomlands igen. Nej, min franska började försvinna någonstans när jag slutade använda den och helt bytte spår i hjärnan till spanska. I över 15 år bar jag det franska språket i mitt hjärta, nu förstår jag vad folk säger och om de pratar långsamt, men kan för mitt liv inte hitta rätt ord när jag ska svara.
Så även i en stad som Paris, den stad i hela världen jag rest till flest gånger, där engelskan, trots turismens inflytande och ekonomiska makt, ännu inte är helt välsedd, lyckas jag haspla ur mig saker på en skön blandning av spanska och franska även i de mest banala situationer. Engelskan är lite utbredd, möjligtvis mer nu än sist, men du ska i alla fall göra en ansats på modersmålet först.
Jag har många goda minnen från Paris, både i närtid men också tidigare, jag har skrivit dikter om Paris och vår smekmånad spenderades där. Jag hittar då mitt lokalsinne är väldigt potent, men jag kan också känna mig förlorad i en stad som känns så hemma. Inte vilsen, men förlorad på det sätt att språket nu har fallit bort ifrån mig och att det är som en skattjakt att försöka hitta tillbaka till den.
Jag kommer att lägga fram mina mer kompletta tankar angående språk och identitet lite senare, men för att ta det i korthet så både formas vi av samt formar språket vi använder. Så nu när jag är mer eller mindre flytande på spanska och med det lockat fram en helt annan del av min identitet är det inte så konstigt att jag ibland känner mig ännu mer splittrad än förut.
Jag borde börja meditera igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar