Ett riktigt brev.

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärke, sjöng bandet Kent för vad som nu måste vara hundra år sedan. Ungefär lika längesen som jag fick ett brev som inte var en räkning, en bot eller ett krav på återbetalning. Men precis som Trissreklamen säger, plötsligt händer det. 
Ja, alltså såhär, jag fick inte bara ett, jag fick faktiskt flera brev skickade till mig, brev som inte ursprungligen var adresserade till mig, utan till goda familjevänner men skickade från både min mamma och min pappa, innan jag var född, när de var nyetablerade i Tanzania. De berättar om sina strömavbrott, sina problem med rinnande vatten och sina språksvårigheter och de berättar väldigt levande om allt som försiggick. 

Jag har fått flera brev, daterade från 1987-1988 och det är flera saker som slår mig när jag läser breven då jag liksom känner tidslinjen rätt utan och innan. Det första som slår mig är hur extremt lika min far och min farfar uttryckte sig. Det är alltså ett språkbruk som är nästintill identiskt, uttryck, meningsbyggnader och fraseringar. Då jag faktiskt aldrig läst något som min pappa själv skrivit fram tills dessa brev så har jag ju bara hans pappas, tillika min farfars skrifter, att luta mig tillbaka på och använda som referens. Jag har nämligen fått många riktiga brev av min farfar under uppväxten och sparar fortfarande mail som han lärde sig att skicka till mig.

Det andra som slår mig är hur målande beskrivningarna gör det. Hur nära min historia ligger i närtid och hur bildspråket gör att jag kan lägga mig där bredvid mamma och rätta engelskahemläxor, kliva ut bredvid pappa och titta till kaninerna och riktigt känna den där hettan, höra regnet som piskar gentemot det korrugerade plåttaket och stundtals känna desperationen över att ännu en gång behöva göra avkall på det ena och det andra som vi tar för givet här i Europa.

Det är vardagliga saker som beskrivs, men när jag läste det sista brevet satt jag med tårar i ögonen. Den 13:e februari 1988 är brevet daterat och far beskriver den enorma glädjen över att få bli pappa och deras planer på hur saker och ting skulle fortgå. Varför är just det datumet så viktigt? Bara några dagar eller nån vecka senare dör han på sjukhus till följd av en hemsk olycka och han fick aldrig fullborda den glädjen över att bli förälder. Han beskriver just den dagen en sån glädje som är medryckande bara för att några få dagar senare bli av med bokstavligt talat, allt.

Det slog som en smocka i magen och jag grät, ännu en gång, över det som aldrig fick bli.

Tack, Eva-Marie, för att du delade med dig av den här gåvan.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor