FREDRIK SCHEIKE

About a month ago I submitted 5 of my poems, written in Swedish in between 2012 and 2017, to two different magazines in Sweden. A cocky move, a bold move, a move that I've been dreading to take for a long time but that I finally pushed myself to do. Poetry is so damn personal to me and even though it may seem paradoxical due to the amount that I'm sharing on this blog, I rarely let anyone read it nor do I share it with others. Keyboard-warrior-poet much? Maybe. I tend to write in various moments, in various moods and places but almost always by myself. I find solace in it, I find a certain sense of self realization and a deeper understanding of myself and my thought patterns through it. I know it sounds like a pseudo-therapeutic mumbojumbo, but I like it, and I believe I reveal a part of me in everything I write. And now, I'm eagerly waiting for responses on whether or not any one of the two would actually consider my work, ultimately a part of myself, worthy o

jag flög långsamt,  bort över atlantis klippor   seglade opp över teknik och mekanik, vilseleddes av måsarnas lovord, balanserandes på livets yttersta jag lyssnade till, sprickande glas, lattemammornas tjat, vanställda gamars dreglande anleten,  min kropp så tung i motvind att de,  snedställda och inte alls,   disney- snälla och föreställda,   anade.. snöflingor så här års är alltid illabådande världsalltet salt höll oss samman, bitterljuv snusförnuftighet, inneboende,  sanningen känns som tjälen,  drömmarna bär, långt längre,  barnens lek som sitter kvar i väggarna,   barnens skratt som sitter kvar i tapeterna,  barnens tårar som sitter kvar i fönsterkarmarna, där de aldrig någonsin, vunnit. sin frihet. i horisonten nu,  där öarnas fyrar inte längre når mig jag äger svalornas respekt  och även deras dyrbara akvarellfärgade myter. Fredrik Scheike, 13/08/17 Don't be a stranger! Loves

när pleiadaderna föll över natthimlen var molnen som en enda slöja över världen,  täckte vår fantasi,  gjorde oss till åtlöje, där vi stirrade uppåt mot,  ingenting. smakandes natthimlen, daggen ensamheten och mörkret, första och sista gången på 94 år säger de som vet,  och med gapande munnar  åt vi deras bedrägeri pleiaderna passerade oss, vi önskade inget hellre än en kort skymt av någonting större än  vår egen existens slogs ner i skorna av tyngden  av verkligheten och vi gick saktmodiga till sängs Fredrik Scheike, 13/08/2017 Don't be a stranger! Loves

I'm standing in front of a river, a free flowing, powerful stream. I hear it roar in my ears, I can feel its pure energy piercing my spirit. Its natural force makes me pale in comparison. Its age, carved into the layers of the earth for thousands upon thousands of years makes my entire existence seem puny, seem like a flower in the wind. And maybe that's the key? I stand before awe inspiring life and think about death, I think about the human cycles and how we will all cease to exist and how in a few hundred years, no one will ever remember you. I look into the swirling, into the bubbly and into the foam and I feel it pulling through the ages, through the generations. I feel a stronger connection to the wild waters than to all what our modern lives have to offer. I look deep beneath its surface and I see, not what Narcissus saw, but a much truer beauty than one's perishable face. I stand before the river, wondering how to get across, wondering how to get back

Det hela började med en blick och en handskakning. En såndär som man visste betydde något särskilt, något mer än bara den ena förlamande blinda hälsningen efter den andra. Det var provet på att man passerat till en högre, mer exklusiv sfär. Jag kände det direkt i kroppen, de uppskattande ögonen som föll på mig, nickarna mellan de redan invigda, utvalda och upphöjda. Hade jag äntligen nått dit, till den insikten som i så många år gäckat mig? Vid det runda middagsbordet blev det definitivt uppenbart, jag var nu en av dem och medan alla de andra samtalade om ditt och datt och om små och stora saker, tingens förgänglighet och lekte vem som gjorde vad när, satt jag där åtnjutande allt det tysta beröm som jag i deras ögon förtjänade. Vilken känsla. Att vara invigd och att vara någon, att helt plötsligt byta plats inom sig själv och förtjäna det som vi så många gånger bara drömmer om att uppnå. En lastbils snabba dundrande tar mig bort från min introspektion och min hjältekänsla, men

I sedvanlig anda är det alltid samma väg hem genom snön. En och en halv kilometer verkar inte långt vare sig på sommaren eller hösten, men några meters pulsande konstaterar snabbt det faktum att detta nästan är ett maraton. Det blåser i alla fall inte och snöfallet är jämnt och fint. Vädergubbarna har hållit sitt löfte och låtit temperaturen ligga på stadiga minus tjugotvå. När såg man sist solen? Inget som är värt att tänka på, inget som går att tänka på utan att slås ner av vemod. Under mössan ekar musiken i halvtakt gentemot hjärtat som kämpar med att få kroppen att forcera en meter vithet som når upp lagom till midjan. Vilken våldsam natt. När batteriet ger upp på en gång är det tystnaden som skriker i kroppen. Nyförlöst vill den göra sig påmind och pracka på tanken om att i början var det minsann bara den som härskade och allt därefter, trots dess goda intentioner, har uppstått för att motarbeta den. Väl ute på vägen, nyplogad, bred och förbar är det dock dags att förbann

Det har sin charm. Det har sin charm att bli väckt klockan 08:15 på en Söndagsmorgon, när man själv planerat att sova länge, sova ut, men då hundvalpen har andra planer. Att hitta honom skogstokig i vardagsrummet, jagandes och bitandes på sin egen lilla golvblöja, där han normalt ska göra alla sina nödvändigheter, men som också fungerar minst lika bra som ett snack innan frukost, det har sin charm. Frukost ja, det är klart att vi ska ha frukost innan vi går på promenad. Men när jag har utfört mina nödvändigheter bakom lyckta dörrar kommer man tillbaka och ser att det finns en överdriven kvantitet av hans egna, utspridda på en area av en gånger två meter. Plocka upp och slänga, och servera katten först, annars blir hon vild av avundsjuka, hälsa på kärestan som krasslig ligger i sängen och behöver en extra filt trots att det är 25'C varmt ute och minst 30'C inne. Det är ju som typiskt att bli sjuk när man minst kan hantera det och när man som mest har att göra. Efter utd

I've, since a couple of weeks ago, dabbled with the idea of giving form to my poetic scribblings. Meaning, trying to publish at least a couple of the more than 500+ things that I've written that I keep in my various black books. I've started on my fourth since I actually decided to copy them all down into "one definite" collection. Before, they were all spread out. Some on paper that people toss, some over the internet, some in forums or on social media or here or.. yeah you get it. 6 years have now passed since I started rewriting and collecting them. 6 years, but probably at least the double of actually writing them. I've always mainly written for myself, and I rarely share things or give things away. For me it's like an introspection into certain moments, observations or mindsets that I, in a specific situation, formulate into what I write. But now, feeling that I've surpassed more than probably +4000 hours of writing, maybe I want to share it,

Vilken helg.. I Fredags skedde det helt otänkbara i Stockholm, en terroristattack mitt på blanka dagen, mitt i centrum, med den mirakulöst låga dödssiffran på 4 människor. Ett angrepp på Sverige, ett angrepp på frihet och ett angrepp på vad vi står för. Det hade varit så lätt att med hat och rädsla svara på ett sådant angrepp, framför allt alla de som var i närheten av attentatsplatsen och de anhöriga till offren. Istället svarar Stockholm och Sverige med vad? Kärlek och öppenhet. Medmänsklighet och omtanke. Godhet, generositet och empati. Helt enkelt, det enda sättet att faktiskt avväpna terrorn och att besegra den. Om vi inte är rädda och om vi fortsätter att leva precis som vi lever, fast ännu mera kärleksfullt så kan terrorism och fanatism aldrig rota sig. Jag är så stolt att jag spricker över hashtaggen som spred sig som en löpeld #openstockholm. Jag är så stolt över mina vänner som öppnade upp sina lägenheter och erbjöd stöd, kärlek, mat eller bara en kram. Samtidigt är

Det är en helt annan bild av verkligheten,  man får, när man, ser på sina egna handlingar genom andras ögon  När andra får tycka tänka och ställa och vara  Objektivt subjektiva när man får en bild upphållen, spegeln på ett motsvarande sätt, ett etui av tankar att förvara sålla och organisera när de egna blir andras och konsekvenser  man inte trodde fanns  blir synliggjorda när det helt plötsligt står i kontrast  sanning mot sanning mot sanning  inget svart/vitt utan en svag skymnings pastellfärgade palett Avsaknaden av en opartiskhet en sparsmakad men ekonomiskt hållen  tacksamhet för alla de som vill  och som känner att de kan genom en amatörpsykologs trestegskurs  analysera och färdigställa rättfärdiga  två hopp i taget även om det är så att vi bara har två tvära tärningskast kvar Där i en delad menings platityd  bakom tudelad filosofi  där i en vansinnesfärd för blinda råttor i en elektrisk labyrint måste man väl ändå vända sig om och känna efter att jag

I guess I have a very disparate mind. I can get ideas, start writing, get to thinking and just go on in that moment, but later when I come back to something it's incredibly hard to get back into that same mindset that put those words on paper/on screen in the first place. I'm not a writer, that's for sure, I enjoy when I can take my time and actually do it but I don't consider myself any type of writer. Mainly because I'm not pursuing it and also because I don't make it into the habit I wish it could be. I want to develop and I believe that at least in my poetry I've found something that I could classify as my style or my voice. Everchanging, bu with a typical stamp. I wish I had the consistency, because that's a huge part of it, the persistence and the know-how to pick up where I left off. To stick with an idea or a thought train and latch on to whatever made it appear in the first place. Maybe, it's just as easy as pushing yourself and practice

I just can't keep quiet. Recently here in Spain, the Goyas (which are basically Spain's equivalent to the Oscar's) were celebrated with glamour, elegance and supposedly the best of what the seventh art has to offer in Spain. As is normal, there was also an honorary statue being given in honor of the life-long achievements of a certain actress, Ana Belén. I've never seen her work nor have I followed her career so I can't vouch for her in terms of her interpretations. She proceeded to read her very well written acceptance speech, which at moments might have been a little awkward to hear for the mostly male dominated industry, in where she elegantly and eloquently expressed her gratitude. She also expressed the importance of professionalism, studies and how important it is for any actor or actress to keep looking for new experiences, new masters and to never stop evolving and developing. But; ay, there's the rub, to steal a phrase from the best. A