Det finns tid för även de små sakerna. 4/6/2017

Det har sin charm. Det har sin charm att bli väckt klockan 08:15 på en Söndagsmorgon, när man själv planerat att sova länge, sova ut, men då hundvalpen har andra planer. Att hitta honom skogstokig i vardagsrummet, jagandes och bitandes på sin egen lilla golvblöja, där han normalt ska göra alla sina nödvändigheter, men som också fungerar minst lika bra som ett snack innan frukost, det har sin charm.

Frukost ja, det är klart att vi ska ha frukost innan vi går på promenad. Men när jag har utfört mina nödvändigheter bakom lyckta dörrar kommer man tillbaka och ser att det finns en överdriven kvantitet av hans egna, utspridda på en area av en gånger två meter. Plocka upp och slänga, och servera katten först, annars blir hon vild av avundsjuka, hälsa på kärestan som krasslig ligger i sängen och behöver en extra filt trots att det är 25'C varmt ute och minst 30'C inne. Det är ju som typiskt att bli sjuk när man minst kan hantera det och när man som mest har att göra.

Efter utdragen, tillbjuden frukost där man själv sitter med ett glas vatten och microvarmt kaffe bredvid det nu helöppna fönstret för att kunna känna lite på temperaturen och på det egna måendet, innan man tacklar dagen, tycker han att det är dags för vila. Det tycker inte jag som fått rutinen förklarad från sjukbädden om att efter frukost är det direkt dags för promenad, ibland är det inte lätt att veta vad man ska göra som förstagångsägare. Efter en halv koppelfajt, som går bättre dag för dag, är det ändå lätt att gå ut med påsar och hundgodis i fickan och hissen går bättre än trappan, betydligt mycket bättre. På med nygammal musik i lurarna och av bär det. Rutten planterades igår och utforskades redan två gånger, med alla löv, pinnar, stenar, kärnor, och annat oviktigt men jätteintressant material utspritt som på en kanvas för den lille. Det har sin charm att känna hur det går lättare och hur kul det är för den lille att utvecklas och se världen, att få utforska och bli en del av det som finns utanför våra 6 väggar.

Vi hälsar uppspelt på andra hundar och samtalar med ägare och människor på vägen, vi jagar löv som blåser i vinden, dricker vatten från flaska när vi behöver och ligger ner när vi känner för det, men aldrig gör vi det obekvämt för någon annan eller för oss själva, förutom möjligtvis den lilla maltesen som såg vettskrämd ut av vår livliga energi innan band lagts på den. Ibland måste vi flyga för att gårdagsnattens våldsamma firande gör sig glittrigt och lömskt påmint på gatan och det får en annan att undra hur man själv var en gång i tiden, stadigt ackompanjerad av nygamla versioner av 15års soundtracket då man lärde sig mer om sig själv och vem man var än på flera år.

Äntligen väl hemma tycker den lille, som lyckas gå upp för inte bara en utan hela tre trappor som en bra träning inför stundande flytt till den nya boningen förtjänar inte bara en premie utan en för var prestation. De sista tre våningarna är det dock hissen som transporterar oss, och vi vet direkt vid vår egen hur vi hittar hem. Lydnaden är sporadisk, men med uppmuntran och tålamod och påsar av tuggisar verkar vi hitta ett bra medium.

Torka fötterna och magen och nytt kaffe medan en galen lek och springtur tröttar ut oss och lagom tills dess att kannan är klar är det dags för en tung och djup vila. Då är det dags att sitta ner, vara för sig själv, slå upp en god bok och känna att det nya livet, de nya rutinerna och bit- och rivmärkena på händerna och de sönderslitna sakerna, faktiskt har sin charm. Och det, mycket.

Don't be a stranger! Loves