FREDRIK SCHEIKE

Jag började skriva, slutade skriva, fortsatte skriva och raderade saker och ting till höger och vänster. Jag lät det ligga, jag lät det vara, jag lät det vila och vissa saker lät jag till och med glömmas. Och så kommer den där sprängande känslan igen. Den där känslan av att bara måsta få ur sig. Det är det eller dö.

Flåset upp och ångorna ner, eller vad är det man säger? Temperaturen är knappt hög i min kropp än, närmare 0 än 57,5 eller något dylikt. Två fåglar i handen gör ingen soppa i glashus bland tysta träd som faller, som det står skrivet.

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Jag tror inte att jag kan skriva på fredagar. Kanske är det som en förtrollning? Eller en förbannelse kanske det heter när det är något dåligt. Igår kunde jag i alla fall inte skriva av den enkla anledningen att jag jobbade som en gnu. Som en slav. Och när jag inte satt i möte, eller väntade på mötet, så lade jag mig faktiskt ner att sova. Jag var helt slut. Hur länge till orkar jag ?

Vad jag har älskat. Helvete vad jag har älskat i mitt liv. Dag in och dag ut har jag älskat. Älskat min nästa, älskat min familj, älskat mina kära, älskat mina barn, älskat de som aldrig älskat mig tillbaka. Vad mitt liv har varit fullt av älskvärda ögonblick.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

(Dave Morrow) Jag måste lida av något slags hybris, eller någon slags störning. Jag vet inte. Det är ju dumt att döma ut sig själv, men ändå. Jag måste ha något galet i mig när jag ser världsstjärnor, när jag lyssnar på musik och när jag läser eller ser filmer. Jag kan imponeras av deras talanger, men jag blir liksom inte starstruck. Jag ser dem på min nivå. Jag kan känna empati och får känslan av att vara förenad i konsten. Så hände det även igår.

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

Nu tror jag nästan att behovet, eller beroendet, sitter på sin plats. Jag tänker i ord och formuleringar och jag funderar på vad jag ska skriva härnäst och hur jag ska skriva det. Jag vill hitta de små guldkornen som liksom får min vardag att kännas lite mer kreativ.

(Inte mitt barn.) Igår hade jag ett relativt långt och förtroligt samtal, vi pratade inte om allt men ändå, med gammelmormor i bilen på väg till det andra firandet av fredagens födelsedag. Vi pratade om hur svårt det är att vara förälder, hur lätt det är att bara rusa iväg och försöka tillfredsställa och hur svårt det är att faktiskt sätta gränser. Två generationer ifrån, totalt andra levnadsförhållanden och uppväxtförhållanden, men ändå rörande överens om föräldrarollen. Och här är vi nu, dagen efter, och har en dispyt på hand om just det.

Tomten i närbild? Nu tänkte jag bli sådär konstig igen och dela med mig av en tanke som har rört sig i mitt huvud. Som en mygga på blodbanken ungefär. Eller en igelkott på speed. Jag vet inte, men något liknande i alla fall. Den formulerades ungefär något år efter det att L hade fötts, bra många år in på utlandssvenskbanan och långt innan det stora börsraset 2035. Varför är vi snälla?

Tro int' att jag gett upp bara efter ett par dagar med min nya utmaning till mig själv. Ha lite högre förhoppningar kring det hela. TIll mig och till min i mångt och mycket väldigt splittrade självdisciplin. Jag kan vara otroligt strikt med mig själv i vissa avseenden och vara så som en alkispappa på 70-talet i andra. Det vill säga frånvarande och kränkande, gentemot mig själv alltså.

Att möta sin egen dödlighet. Att erfara att det lilla förgängliga, den tid vi har på planeten faktiskt är utmätt. Att behöva inse att ingenting lever eller varar för evigt. 

Totalt har jag 44 stycken utkast. Bara på bloggen. 44 stycken påbörjade tankar och verk som aldrig fullföljts eller tagit komplett form. 44 stycken inlägg med blandad kompott. Poesi, tankar och berättelser. Mycket vardag och mycket otaliga ord som aldrig kommit ut. Perfektionism? Idétorka? Brist på information eller inspiration?

Jag lever. Jag andas. Jag har fem fingrar på varje hand, fem tår på varje fot. Jag har en annalkande flint och anlag för det ena och det andra. Jag har mage. Jag har knän, pengar på banken och ett paraply. Nåja, det låter väl fint men finn ett fel. Jag har inte tid.

Helvete vad längesen det var jag satt här. Hel-vet-e. På ren svenska. Och då har jag ju ändå skrutit med, även om det var längesen, att jag hade blivit bättre på att blogga. Tji fick man för de ambitionerna. Det är väl inte heller jättekonstigt med tanke på hur mitt liv i dagsläget ser ut. Mitt schema har varit tjockare än en fryntlig bäver tecknad av Walt Disney själv.

Det här är ingen berättelse, det är ingen novell, det är ingen dikt. Det är väl knappt ens en essä, kanske ett kåseri eller är det helt enkelt bara flödesskrivning? Tankar som kommer och går? Ja, oavsett så har jag kommit till insikt med en hel del saker på sistone och min lilla klagomur är denna.

"Hur mår du?" Jag får frågan nästan på slentrian, som alla andra, och ibland på riktigt och då vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Det är en helt omöjligt komplex fråga att faktiskt ge ett kort svar på.

Det här kan mest troligt bli det absolut sämsta jag skrivit i hela mitt liv, men det får det säkerligen vara, alla har vi små och omöjliga punkter som gör oss mänskliga och då vill jag bara belysa att jag inte hävdar att jag är något slags sol utan fläckar, inte heller perfekt, snarare oerhört, oerhört mänsklig.

Det enda sättet att inte få något gjort, är att inte göra det. Och det är precis vad som hänt här. Jag vill jobba på mitt skrivande nu när jag blivit klar med Filosofi B och har sökt in till både påbyggnadskurs i filosofi samt programmet för litteratur och skrivande till hösten. Men hur ska jag hinna och hur ska jag göra?