ignotus
Det är inte svårt att begripa att så många är så fruktansvärt och otroligt rädda för slutet. Allting liksom reduceras till ett enda ögonblick och vad som kommer efter finns det ingen som kan svara på. Finns det något efter? Precis som vi har en begränsad uppfattning och förmåga att ta in evigheten eller oändligheten så är det också svårt att förstå att damm blir till stoff och vi med det.
Många är tolkningarna kring vad som händer i och med dödsögonblicket. Det finns myter, riter, religioner och skrock, det finns historier och försök till förklaringar och allt för att försöka att mildra den rädsla som den stora tomheten som döden ger upphov till. Du kommer att leva igen, du föds i en ny kropp, i ett nytt väsen, du har haft fjorton andra liv, du kommer till himlen, du kommer till helvetet, Nangijala, spaghettimonstret belönar dig med en ölvulkan och gratis striptease (Pastafarianism, look it up). Många av dessa historier bygger alltså i stort och smått på exakt samma koncept. Döden är inte slutet. Du blir antingen något mer eller mindre, men i en eller annan form så finns du, Du, kvar. En del av ditt medvetande, en del av din själv, hela din varelse fast i ett annat tillstånd. Alla historier kring döden försöker säga, det är varken slutet på ditt liv eller början på det nya, men ett steg i utvecklingen av det du är, var och blir.
Kan vi någonsin förstå döden? Kan vi se döden och utan omsvep bara acceptera den? Hur förhåller vi oss till vår egen dödlighet?
Jag har personligen bara mött döden utifrån, jag trodde en gång att jag skulle drunkna och fick panik, men jag har aldrig varit så pass allvarligt sjuk att jag fått mina dagar utmätta eller ens behövt fundera i de banorna. Alla gånger jag har mött döden har det varit utifrån. Min pappa, min farmor, min morfar, min farfar, min morbror, vänner, min mormor, bekanta, rädslan över att min mamma ska dö, rädslan för att mina barn ska dö, rädslan för att mina nära ska dö och nu vetskapen av att en av mina närmsta barndomsvänner ligger för sin egen död. Omgiven av den familj han fötts in i, omgiven av den familj han skapat och omgiven av vänner, men likväl inne på sina sista veckor i livet.
Nu är det ju så att många barn dör varje dag i både det ena och det andra, men det är samtidigt obegripligt för mig att någon så nära, som dessutom är yngre än jag, inte får leva minst lika länge som jag. Det känns orättvist att någon som var så pass på toppen av både karriärs- och livsstege inte kommer att få se sina barn växa upp. Det känns orättvist att dessa barn aldrig kommer att få komma ihåg sin pappa som frisk, om de ens alls kommer att komma ihåg honom. Det känns ofattbart att det på slutet gått så otroligt fort i ett sjukdomsförlopp som för bara några månader sedan verkade vara helt under kontroll.
Så vad betyder döden i allt det här?
Det är naturligtvis lätt att säga att han äntligen får vila, men samtidigt svårt att inte känna som Dylan Thomas: "..rage, rage against the dying of the light." Ingen kan säga att han inte kämpat som ett djur med att försöka bli frisk, med att försöka leva längre, med att försöka ge långfingret åt sjukdomen och döden, men inget biter längre och palliativ vård är det enda som är kvar. Medvetenheten om slutet finns där, men tidsramarna är sneda - kanske som en försvarsmekanism, kanske för att det inte går att begripa. Det är lika omöjligt att veta som det är att sätta sig in i då sjukdomen dessutom påverkar kognitionen.
Nu är alltså slutet nära och det är omöjligt att inte tänka på sin egen dödlighet. När som. Var som. Hur som. Men någon gång så kommer vi alla, någon gång kommer Jag, att dö. Och det finns inget någon kan göra åt det. Skulle vi ens vilja göra det om vi kunde? Blir inte livet så pass mycket fattigare om döden inte fanns? Skulle vi åstadkomma något över huvud taget om döden utplånades? Konst? Musik? Poesi? Vetenskap?
Det enda jag kan säga i dagsläget är att det gör ont att mista en vän. Det gör ofantligt ont. Det känns overkligt och jag kommer att sakna honom och jag känner mig otroligt långt bort. Det kommer nog att vara en befrielse från all värk och allt lidande, men känslan av orättvisa sitter i.
I mitt minne finns det dock, så länge jag lever, en liten del av hans livsgärning kvar. Är det kanske det sandkorn av evigheten vi alla söker?
Kommentarer
Skicka en kommentar