Tre nio tjugofem
Jag har inte tid.Eller jo, det också egentligen. Jag har bara inte så mycket möjligheter kanske, är det där skon klämmer? Möjligheter till att skriva alltså. De få stunder jag har mellan mina monsterpass på jobbet, vilka nu är indelade i 10, 11 eller 9 timmars sträckor med övervakad dator, keylogging och snaps var tionde minut så har jag inte så mycket vare sig tid eller möjlighet. Borta är dagarna med multitasking och nästintill glömda är dagarna med studier, jag är så slut när helgen väl kommer att jag helt
Men jag lever, och det är väl ändå huvudsaken. Det nya jobb jag börjat, det som ingen i princip vet att jag börjat och det är väl okej, har bokstavligen slukat min vardag och anpassningskurvan har varit brutal. Jag har aldrig i mitt liv kunnat betala av skulder så fort och att kunna göra det och ändå faktiskt ha en liten del av kakan kvar, har varit fantastiskt skönt och otroligt uppfriskande. Att hitta det där lugnet, att inte ligga sömnlös på nätterna och att jag, som i förra inlägget, känt mig tvungen att ta några lån.
När ekonomin har varit dålig har det varit en stor kil i allt. När nu ekonomin är bra så är den stora upptäckten att det kanske ändå inte var pengarna i sig som var problemet per se. En god katalysator, jovisst. Men var det slutmålet i alla diskussioner? Var det verkligen det som provocerade fram en nästintill obryggbar spricka? Kanske inte.
Nu när vi flyter som i en tektonisk skiftning är det kanske inte så konstigt att lavan väller fram, vulkaner slår ut och arter som förut frodats dör ut. Nya får säkert ta plats, och vissa seglivade blir väl kanske endemiska, även efter vad man skulle betrakta som en nukleär vinter.
Nu sitter jag i alla fall här och skriver ur mig. Ett livstecken. Kanske mest till mig själv? Kanske för att inte glömma bort vem jag är? Ja, mest troligt. Så lever gör jag. Jag har bara inte tid till det.
Kommentarer
Skicka en kommentar