FREDRIK SCHEIKE

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

Det här kan mest troligt bli det absolut sämsta jag skrivit i hela mitt liv, men det får det säkerligen vara, alla har vi små och omöjliga punkter som gör oss mänskliga och då vill jag bara belysa att jag inte hävdar att jag är något slags sol utan fläckar, inte heller perfekt, snarare oerhört, oerhört mänsklig.

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont , men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.

Jag stirrar ner på den blanka sidan och känner mig lika tom som orden som rinner ur mig. Jag är ett virrvarr av känslor, minnen och tankar och magen har knutit sig alldeles kring hjärtat. Nostalgin är ett faktum och jag vet inte ens vad det är jag längtar tillbaka till, eller efter. Platser, personer och helt plötsligt står jag framför en sjö på en brygga, i en konsumbutik funderandes över vilket godis jag vill ha, ensamt vandrandes längs i regnet längs Fifth Avenue eller sittandes på en kulle blickandes ut över en stad jag aldrig förstod mig på. Klumpen blir inte mindre ju mer jag skriver utan istället fastnar andra bilder på näthinnan, det blixtrar förbi ord och delade måltider, hur ljuset föll på frukosten genom frostigt fönster, en kram, en kyss, en dag, en natt, en sekund, ett krossat hjärta, en ouppnådd dröm, doften av en bok, känslan, en låt, en blick, en sorg, ett skratt, det där pizzastället jag aldrig någonsin hittade tillbaka till igen. Världen blir mindre och mina...

Skinnjackan hade åkt på, mest av slentrian, det var ju ändå November och det borde vara tillräckligt kallt för att behöva skydda sig. Att temperaturen så där tidigt på morgonen ändå stod på behagliga, onaturliga, 15 grader enligt telefonen var något han inte alls noterat. Månen var rund och kall och gatan badade i det orange-gula skenet från gatlyktorna, neonskyltarna och en och annan förbipasserande morgonpigg buss. Det luktade fortfarande gårdagskvällen, den desperata jakten one-night-stands och sönderrivna soppåsar som någon uppenbarligen försökt hitta föda i. Hund eller människa, det är svårt att ha en uppfattning om när morgonkaffet fortfarande ekade med sin frånvaro. Säkert är att han själv kände sig mer som hund än människa denna morgon och skulle ha rivit upp både ett och annat om löftet av en nybryggd espresso kunde infrias.

Det brände till på fingret och han väcktes plötsligt ur sin morgontrans. Cigaretten hade han knappt rört och allvaret hade precis lagt sig och hela perrongen var som insvept i tystnad. Han släppte den så att den föll ner på spåren, sög ett tag på fingret där han hade bränt sig och svor tyst åt sig själv. 05:15 pendeln hade aldrig tidigare varit så här sen.

Och runtomkring samlades flugorna. Det stank redan sedan länge och det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det bara skulle bli maggot av kvarlevorna. Han hade redan vant sig vid lukten, börjat känna sig okej med att bara röra sig på tre-fyra kvadratmeter och att få mat genom en lucka i taket sisådär var tredje timme, om man nu fortfarande kunde räkna dagar och veckor i timmar. Men surret. Surret och oljudet. De konstanta vingslagen av en hade varit nog så jobbigt, men när den fyrtionde anslutit sig var kakafonin olidlig.

Hon öppnar munnen och orden väller fram, välvalda och välformulerade ord som klingar av eftertanke. Hon håller sig lugn, håller sig sansad och har tungan rätt i mun. Hon har länge övervägt vad hon vill säga och hon har sällan känt sig så elokvent när det kommer till något så intimt. Nu ska hon äntligen kunna blottlägga sina innersta känslor och rädslor för någon. Hon har vänt och vridit på orden för att de inte ska kunna misstolkas, på alla de språk de talar, och inte hittat utrymme för misstolkning av mening. Innan hon knappt börjat sin blottläggning, avbryter han och undrar när det egentligen är hans tur att få prata.

I'm standing in front of a river, a free flowing, powerful stream. I hear it roar in my ears, I can feel its pure energy piercing my spirit. Its natural force makes me pale in comparison. Its age, carved into the layers of the earth for thousands upon thousands of years makes my entire existence seem puny, seem like a flower in the wind. And maybe that's the key? I stand before awe inspiring life and think about death, I think about the human cycles and how we will all cease to exist and how in a few hundred years, no one will ever remember you. I look into the swirling, into the bubbly and into the foam and I feel it pulling through the ages, through the generations. I feel a stronger connection to the wild waters than to all what our modern lives have to offer. I look deep beneath its surface and I see, not what Narcissus saw, but a much truer beauty than one's perishable face. I stand before the river, wondering how to get across, wondering how to get back...

Det hela började med en blick och en handskakning. En såndär som man visste betydde något särskilt, något mer än bara den ena förlamande blinda hälsningen efter den andra. Det var provet på att man passerat till en högre, mer exklusiv sfär. Jag kände det direkt i kroppen, de uppskattande ögonen som föll på mig, nickarna mellan de redan invigda, utvalda och upphöjda. Hade jag äntligen nått dit, till den insikten som i så många år gäckat mig? Vid det runda middagsbordet blev det definitivt uppenbart, jag var nu en av dem och medan alla de andra samtalade om ditt och datt och om små och stora saker, tingens förgänglighet och lekte vem som gjorde vad när, satt jag där åtnjutande allt det tysta beröm som jag i deras ögon förtjänade. Vilken känsla. Att vara invigd och att vara någon, att helt plötsligt byta plats inom sig själv och förtjäna det som vi så många gånger bara drömmer om att uppnå. En lastbils snabba dundrande tar mig bort från min introspektion och min hjältekänsla, men...

I sedvanlig anda är det alltid samma väg hem genom snön. En och en halv kilometer verkar inte långt vare sig på sommaren eller hösten, men några meters pulsande konstaterar snabbt det faktum att detta nästan är ett maraton. Det blåser i alla fall inte och snöfallet är jämnt och fint. Vädergubbarna har hållit sitt löfte och låtit temperaturen ligga på stadiga minus tjugotvå. När såg man sist solen? Inget som är värt att tänka på, inget som går att tänka på utan att slås ner av vemod. Under mössan ekar musiken i halvtakt gentemot hjärtat som kämpar med att få kroppen att forcera en meter vithet som når upp lagom till midjan. Vilken våldsam natt. När batteriet ger upp på en gång är det tystnaden som skriker i kroppen. Nyförlöst vill den göra sig påmind och pracka på tanken om att i början var det minsann bara den som härskade och allt därefter, trots dess goda intentioner, har uppstått för att motarbeta den. Väl ute på vägen, nyplogad, bred och förbar är det dock dags att förbann...

Det har sin charm. Det har sin charm att bli väckt klockan 08:15 på en Söndagsmorgon, när man själv planerat att sova länge, sova ut, men då hundvalpen har andra planer. Att hitta honom skogstokig i vardagsrummet, jagandes och bitandes på sin egen lilla golvblöja, där han normalt ska göra alla sina nödvändigheter, men som också fungerar minst lika bra som ett snack innan frukost, det har sin charm. Frukost ja, det är klart att vi ska ha frukost innan vi går på promenad. Men när jag har utfört mina nödvändigheter bakom lyckta dörrar kommer man tillbaka och ser att det finns en överdriven kvantitet av hans egna, utspridda på en area av en gånger två meter. Plocka upp och slänga, och servera katten först, annars blir hon vild av avundsjuka, hälsa på kärestan som krasslig ligger i sängen och behöver en extra filt trots att det är 25'C varmt ute och minst 30'C inne. Det är ju som typiskt att bli sjuk när man minst kan hantera det och när man som mest har att göra. Efter utd...

Hon står i dörröppningen till sitt eget vardagsrum när han plötsligt tar upp den nya favoritleksaken som hon så motvilligt köpte åt honom i den där butiken - bara för att han skulle vara tyst. För första gången ser hon sitt barn på riktigt, hon ser hur det leker och lär - växer i världen. Formgiven likt en soldat med gevär, med hjälm och rörbara delar och kamouflagejacka. Hon har inte tänkt på det tidigare, men färgerna är mycket lika de som dödstruppen som genomsökte hennes hem i Irak bar. Hon har inte reflekterat över det förrän nu då han, liten, oskyldig och ovetande, riktar soldatens gevär mot sin mor och trycker på knappen på baksidan av dockan. De realistiska, alltför realistiska, ljuden av smattrande skott och vinande kulor fyller helt plötsligt hela hennes huvud. Hon sjunker in i sig själv, som förflyttad till det land hon en gång flydde ifrån - där kulor var verklighet, där bomber var vardagsmat och där man aldrig skulle drömma om att leka krig. Hon sjunker djupare för varje...

När världen stod still och det kändes som om allas blickar var riktade åt ett annat håll låg han där. Ensam på en brygga, smått guppandes i sin vila och endast ackompanjerad av de tättslutande kåporna som var kopplade till musiken. Ensam med stjärnhimlen, ensam med tankar och ensam - fast ändå aldrig utesluten. Ensam, men aldrig så i sinnet. Hennes röst var längtande, rogivande och innehållsrik och det minimalistiska men väl genomtänkta kompet som stämde så perfekt in i allt vad kvällen hade att ge. Tankarna gick ungefär lika ofta som stjärnor föll från himlen för att snabbt dö en sista gnistrande död. Som om den sista gnistan faktiskt skulle vara den starkaste för att den definierade hela stjärnans existens. Som att den sista gnistan reflekterade ett helt liv av glimmer och ljus. Precis som hans enda tanke i ett enda ögonblick var mer, mer än två synapsers elektriska kommunikation. Mörkret omslöt honom och stjärnorna fanns nära trots att avstånden var mer än vad en människa fö...

Jesper: Nyâr verkar gâ vilt till i âr - inte mig emot ;) Tänker dock inte slarva bort min jävla mobil i âr! Hoppas allt är chill! Ses snart! Jeanna: Aha :) Hej du! Härligt att âtervända hem eller hur? Jag längtar verkligen nu med bara 7 dagar kvar! Nae jag hittar ingen förklaring över huvud taget, vad tror du att det kan vara? 0.30 nudlar, kyckling frân Brasilien, lâgbudget fralla och inte en enda ekologisk produkt i sikte. Den stackars medelâlders damen - som inte ser ut att vara särskilt fattig har naturligtvis ingen som helst aning vilka signaler hon sänder. Vad folk som jag, som inte har nâgot bättre för sig tänker och och känner. 4 liter Pastis och ändâ gör hon svaga försök att spara in lite pâ kexen. Festen är ju uppenbar, frâgan är bara hur mânga som kommer, hur det ska sluta och om det verkligen är värt den extra risken att fâ salmonella av kycklingen. Betala? Ja, check, 246.90, signatur, papper eller plast, trevlig eftermiddag och näste man till rakning. Puh, du i kassa...

"...Wherever human blood is spilt, there's nigh victory, nor loss to speak of, for a loss in battle presumes a winner - and how can one win where there exists only tragedy, where there exists only insolence and where only ignorance still stands undefeated? For where ignorance rules, we dance like fools to its pipe, and we tend to forget.. So I spit at your false tears, I shun your two-faced wails and I mock you as you lie weeping, with a smile never more than an inch away. For you may have watched, but have you truly seen? And you may have heard, but have you truly listened? Weep for it, but not for your banner, nor for your brave men, weep for our own ignorance, weep for our evidentially approaching doom - for 'tis more likely to come than our salvation. Weep for it all, but not for the foul bloodstains on your flag, weep for it all - for every human life lost is a tragedy written anew." © Fredrik Scheike, 2006. Wow, a movie surely can awake emotions.. If it...