Om pengar.

Jag hittade en gammal text alldeles nyss. Något som jag försökt publicera via Ordkonst. Men ni får den här istället.

Härom dagen ställde min vetgirige, fantastiske, treårige son mig mot väggen med en rak och ärlig fundering som det märktes att han haft på hjärtat ett tag. Han vände sig från fönstret där han blickade ut över vår gård, tittade mig djupt i ögonen och frågade; Var är mamma? 

Mamma hade nämligen inte varit hemma på hela morgonen och jag hade fått äran att ta hand om honom, ge honom frukost, byta ifrån nattens attiraljer till dagens leksäkra kläder och allt annat som tillhör föräldrars vardagssysslor men som vi lätt tar för givet i våra rutinära liv. Mamma var självklart på jobbet, inget märkligare än så, på teatern där vi båda jobbar och för en vuxen var svaret givet. Då barn, och min son, är vetgirigare än så och inte nöjer sig med enkla förklaringar så var följdfrågan lika genial som oväntad som självskriven; Varför?

Att mammor och pappor ibland är borta för att sen komma tillbaka, mer eller mindre lyckliga, utan någon egentligen synbar anledning, så som en ny frisyr, matkassar under armen eller en ny leksaksbil är tillräckligt för att sitta griller i huvudet på vem som helst, men att helt plötsligt ställas inför verkligheten att nästan allt som mammor och pappor gör kretsar kring något så fiktivt och ogreppbart som pengar, gör att följdfrågan återigen blir; Varför? 

Jag inser snabbt att spiralen nedåt av konstant varför är ad nauseam där jag ställs mot mig själv som liten och mig själv som vuxen. Känslan av en konstant trygghet där ingenting får fattas, men får saknas, och den nuvarande känslan av jakten på inbillad livskvalité och kravet på att hela tiden ha, och uppnå, mer, mer och mer. Att min sons mamma och pappa dessutom faktiskt jobbar inom kulturen, kulturen som inget resonligt samhälle egentligen borde betala för, gör inte saken mindre kontroversiell. 

Varför vill både mamma och pappa ackumulera pappers- och bomullslappar? Runda metallbitar, stora som små? Och varför bråkar de på ett café när allt de gjort är att ha druckit samma sörja här, som hemma?

När jag får frågor om livets stora funderingar, till exempel varför bajs heter bajs eller för vem pilträden gråter brukar jag vända på frågan och se vad han själv tror, men då han i detta läge inte har något koncept om pengar, och tacka gudarna för det, så är han oförmögen att svara på min halvfyndiga passning; Vad tror du?

När mamma och pappa står på scen, när mamma och pappa låtsas vara andra, när vi låter vår fantasi färga det rum vi befinner oss i och kanske till och med beröra de själar och hjärtan som sitter där mitt emot oss, då har dessa människor gett oss, inte bara deras presens, utan även deras preteritum, deras stolskav, deras blodsprängda ögon, deras nackspärr och deras samlade erfarenheter som symboliseras av små plastkort, pappers- och bomullslappar och nummer som enbart syns på en skärm. 

Hur ska jag någonsin lyckas förklara att det mesta mamma och pappa gör, tänker på och bråkar om handlar om just ettor och nollor? Oftast just för få nollor och alldeles för många ettor med minustecken framför. Det enda han ser än så länge, tack och lov, är trygghet, tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Det enda han ser är en ny leksak då och då, föräldrar som klättrar upp på en scen och roar honom och andra, en full nappflaska och några soliga dagar vid stranden om året. Det enda han ser är det värde som andra bestämt att vårt slit, våra utbildningar, våra känslor, våra upplevelser och erfarenheter har, och igenom det, vad vårt eget egenvärde är.

Det han inte ser är ångesten, den ständiga jakten på låtsas life-quality enligt andras standarder, ouppnåeliga ideal och en kultur som förblöder och som långsamt, men säkert, äter upp sig själv in- och utifrån i ett försök att läka de självorsakade såren.

Så nästa gång frågan dyker upp; Pappa, vad är pengar? blir svaret glasklart;

”Jag vet, egentligen, inte.”

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor