FREDRIK SCHEIKE

Den senaste veckan har det inte blivit särskilt mycket skrivet som "ni trogna läsare" kanske har märkt. Det har faktiskt sina randiga och rutiga. Framför allt beror det på att jag inte haft mina egna ord i skallen särskilt mycket. Vad betyder det egentligen? Förenklat så har jag pluggat en scen för en audition som jag till slut kunnat spela in och är väldigt, väldigt nöjd med.

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla  mina  inlägg  om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

Jag började i terapi förra året. Det känns konstigt att säga det. Terapi. Stigma? Ja, kanske det kanske. Egna förutfattade meningar? Definitivt.

En ensam ros skjuter upp över buskaget och det är den enda blomma som blommar bland miljoner gröna blad. En enda ros har brutit sig igenom lövverket och får all beundran i sin ensamma majestät. En stilla ros blottar sig, men är också den enda som klarar av att livnära sig.