FREDRIK SCHEIKE

Åre, Östersund, London, Vancouver, New York och Los Angeles. På alla dessa platser har jag spelat handboll. Nej, jag skojar, jag är inte Bengan Johanssons karaktär i Varan-TV. Men alla dessa platser har jag bott på, och vad har de gemensamt? Vatten och närheten till det.

Ännu en serie inlägg, ja kanske? Och varför inte? Den som inga byxor har och så vidare. Nej, men det det beror på är helt enkelt funderingarna som snurrar, kring min egen ålder, min historia och min tid. De små grejerna helt enkelt.

Häromdagen höll vi på att flytta möbler och det blev två vändor fram och tillbaka till Madrid, och två vändor upp och ner för 3 våningar och ett källarplan. Första vändan på väg hem såg solen rent postapokalyptisk ut, den andra vändan lyste Venus, Jupiter och en halvmåne upp himlen på ett sätt jag aldrig sett förut.

Jag har lite snöat in på tankarna i Vancouver och hela det året som mina två vänner och jag faktiskt bodde där. Jag hittar bilder i minnet och inte bara på sociala medier, och jag kan känna brisen som drar in dimman över Stanley Park, doften av vår lägenhet, stressen på restaurangen och lyckan varje gång som lönechecken, den veritabla checken, kom.

Lampskärmen som hänger snett känns som en bra symbol och analogi för jag både känner mig och mår just nu. Om man bortser från det fysiska i en långdragen förkylning som nu lider mot sin tredje veckas slut alltså. Rent psykiskt så är bilden av en lampskärm som inte sitter som den ska, en lampskärm som dämpar ljuset som lyser där inne och dirigerar det inte till där det exakt var tänkt att lysa, utan gör att skuggar kastas på väggar och boken som läses måste hållas i en obekväm vinkel för att kunna läsas.

Jag stirrar ner på den blanka sidan och känner mig lika tom som orden som rinner ur mig. Jag är ett virrvarr av känslor, minnen och tankar och magen har knutit sig alldeles kring hjärtat. Nostalgin är ett faktum och jag vet inte ens vad det är jag längtar tillbaka till, eller efter. Platser, personer och helt plötsligt står jag framför en sjö på en brygga, i en konsumbutik funderandes över vilket godis jag vill ha, ensamt vandrandes längs i regnet längs Fifth Avenue eller sittandes på en kulle blickandes ut över en stad jag aldrig förstod mig på. Klumpen blir inte mindre ju mer jag skriver utan istället fastnar andra bilder på näthinnan, det blixtrar förbi ord och delade måltider, hur ljuset föll på frukosten genom frostigt fönster, en kram, en kyss, en dag, en natt, en sekund, ett krossat hjärta, en ouppnådd dröm, doften av en bok, känslan, en låt, en blick, en sorg, ett skratt, det där pizzastället jag aldrig någonsin hittade tillbaka till igen. Världen blir mindre och mina...

Skolor var det första som Corona och Covid-19 stängde i Spanien. Skolor för barn och unga och de har nu hållit stängt i över 60 dagar. Dra bort kanske 10-12 dagar av helgdagar och helger så har du ändå en bra bit över 40 skoldagar som har missbrukats, i ordets rätta bemärkelse. Jag vet inte riktigt hur det har fortsatt, hur långt ner i åldrarna distansundervisning faktiskt har implementerats, men jag vet en sak, inget i hur utbildning formas och ses kommer någonsin att vara sig likt igen.

(En äldre man tittar ut genom fönstret på förbipasserande bilar, medan barn hängt upp sina "#quedateencasa"-regnbågar på balkongen ovanför.) Det sägs att den enklaste vägen mellan A och B är en rak linje, så därför är ett samtal med en vän, istället för en lång utdragen meddelandekontakt fram och tillbaka mycket enklare och något som jag verkligen börjar ta tag i. Fråga mina vänner, ringa dem och be dem berätta hur de mår. Det är något positivt att ta med sig och en vana att nära även i framtiden efter Corona och Covid-19.

Lite grann känns det så. Imorgon, inte från skrivande stund sett, men utifrån krönikans, så är det exakt en månad sen saker och ting på riktigt slog igen. Börserna har verkat hämta sig under veckan, och helt plötsligt är det påsk. Var det inte, på riktigt, nyss jul och reyes/trettondagen?

Efter regn kommer sol kommer regn, och så plötsligt var veckan slut igen. Det råder nu, med gårdagens  nyheter i ryggen, en febril aktivitet i grannskapet. Folk går på gården, hänger över balkongräcken för att prata med andra, barn sparkar boll och skulle det inte vara för att ingen går utanför grinden, skulle det vara vilken vanlig söndag som helst.

Ända sedan utbrottet av Corona och Covid-19 har vi båda varit tacksamma över att leva där vi gör. Vi har en fantastisk lägenhet på över 140m2 med utsikt och möjlighet att gå ut på terrassen, vara i olika rum men ändå sova i samma säng. Andas. Hade krisen hänt för fyra eller fem år sedan, då jag först flyttade till Madrid hade vi varit fast i en enrummare på 28m2, med alla förutsättningar för att klösa ögonen ur varandra.

Fredagen. Även om vi egenföretagare och skådespelare allt som oftast har mer jobb att göra under helgen, ni vet, för då behöver alla "vanliga" knegare underhållning. Nu är jag inne på snart två månader utan inkomst.

Överallt, jämnt och ständigt, desinficerande medel var man än går. Busskurer, soptunnor, lyktstolpar, gator och containrar. Hur är det det gamla ordspråket går? Något om ett rent helvete, eller hur?

Det märks att fler och fler har börjat stanna hemma, antingen av skräck för Covid-19, för att de blivit entledigade eller permitterade , eller för att de begärt semester för att ta hand om sina barn. Oavsett skäl, så har naturen börjat återerövra sina forna territorier. Fåglar sjunger, getingar svärmar och katterna som normalt sett håller sig till sina bakgårdar lever loppan.

Gatorna är fullständigt tomma, till och med planscherna har tagit Coronapaus. Reklamen som sitter kvar för de lokala evenemangen är sedan länge gamla. Det är som om tiden stannat.

Tjipp o hajk från Coronaland, gott folk. Vilken tid att vara vid liv och ha hälsan i behåll! Eller hur? Det är svårt att hålla humöret uppe, när melankolin bokstavligt hänger ut genom fönstren.

För en vecka sen - var det en vecka sen nu? - så uppmanade regeringen alla att gå ut och demonstrera för kvinnors rättigheter, ett extremt viktigt evenemang, och imorgon - är det imorgon? - så uppmanar de oss alla att stanna hemma. Nästan alla deltagare från demonstrationen har testats positiva för Corona och nu får man knappt träffa sin familj.

Så fort jag stängt bildörren nås jag av insikten att jag måste kippa efter den anda jag hållit från grinden till bilen. Som om luften i sig skulle kunna skada mig. Som om ljuset från den flyktiga solen, nu när vädret vänt, blivit min fiende. Nämnde jag att pandemipaniken sätter sig även under den mest hårdhudades skinn?

Det är svårt att säga vad som är mest skrämmande, Corona och Covid-19s framfart, folks ignorans och teorier eller alla effekter vi ännu inte sett eller upplevt.

Corona fortsätter sin framfart, men det är ljust ute och solen värmer oss när vi går ensamma på promenad. Det känns som en spökstad, en skör spökstad.