Dag 9.

Tjipp o hajk från Coronaland, gott folk. Vilken tid att vara vid liv och ha hälsan i behåll! Eller hur? Det är svårt att hålla humöret uppe, när melankolin bokstavligt hänger ut genom fönstren.


På internet kan ju allt hända, det vet ju alla. Och allt är sant, det är sedan gammalt. Har du läst det på Facebook så måste det ju stämma. Ryktesspridningen och myterna om alltets varande har börjat bli påtagliga så att jag nästan blir mörkrädd.

Eller, i vissa fall, nästan tragiskt full i skratt. Det är hemskt hur iranierna har blivit informerade av sin högste ledare, hur han gått ut och sagt att viruset egentligen är en gåva ifrån gud, och att man bör se det som en välsignelse. Det har ju naturligtvis gått hand i hand med falsk information om hur man kan bota eller motverka viruset. Just nu är antalet dödsfall av alkoholförgiftning uppe i över 180 personer. Det är en tragisk siffra, och jag vet att det är en sjuk sak att skratta åt, men, det känns som om riktigt mörk humor just nu är det minsta av mina problem.

Hennes ögon mötte knappt mina, och då var vi ändå på två vitt skilda vägar. Hon stirrade vilt på mig, som om jag skulle gå över gatan och förvandlas till ett monster framför hennes ögon. Hon raskade på, tryckte huvudet ner i mobilen och när hon försvunnit kände jag bara förundran.

De sprayade ner soptunnorna och buskurerna med antiseptiska medel och killen som utförde det ena arbetet, respektive kvinnan som utförde det andra, hade varken handskar eller munskydd på.

Därifrån mitt tillhåll, mellan mörka nyheter, goda skratt och konstiga ickemöten på gatan ser jag honom. Personifieringen av isoleringen. Han hänger ut över balkongräcket med tom blick och ser mig inte ens där jag går med min hund. Jag ställer mig och stirrar på honom, men utan att lyckas. Efter ett tag går han in och jag fortsätter. Desperation. Och då har han ändå balkong.

Och så känns det som att det blev torsdag.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor